328
kännagiva, att vi voro vänner. Sju eller åtta minuter senare fingo vi se en rök uppstiga på ena sidan av viken. Vid denna signal lät jag ögonblickligen sätta ut en båt, i vars akter jag anbragte en vit flagga såsom fredstecken, och tagande med mig Fredag och den unge munken, vilken jag förut omnämnt, satte jag kurs rakt på ön. Dessutom hade jag bemannat båten med sexton väl beväpnade matroser, för den händelse vi skulle råka ut för andra invånare än vi beräknat. Denna försiktighet visade sig emellertid överflödig.
Den unge prästen, eller munken, hade varit särdeles angelägen att få vara mig följaktig vid mitt första besök på ön, sedan jag för honom berättat historien om min långvariga vistelse därstädes och omtalat det sätt, varpå jag dragit mig fram i min ensamhet. Därjämte hade jag givit honom del av alla enskildheter, såväl rörande mig själv som dem, vilka jag en gång kvarlämnade på ön. Allt detta hade i högsta grad uppväckt hans intresse.
Alldenstund vi valt flodtiden för vår landstigning, och vattenhöjden nu var störst, kunde vi ro rakt in i den lilla viken. Den förste jag varseblev på ön var spanjoren, vars liv jag en gång räddat, och vars ansikte jag nu väl igenkände. Vad den dräkt han bar beträffar, skall jag sedermera beskriva den. Jag förbjöd någon att gå i land före mig, men sedan Fredag väl fått syn på sin far, som befann sig så långt från spanjorerna, att jag för min del omöjligen kunde upptäcka honom, glömde den ömhjärtade varelsen allt annat och skulle hava kastat sig i sjön, om han hindrats att springa i land.
Fredag hade icke väl satt foten på stranden, innan han snarare flög än sprang bort till sin far — med en fart, som påminde om en avskjuten kanonkulas. Det kunde sannerligen hava lockat tårar i ögonen på vem som helst, som blivit vittne till den scen, vilken nu följde. Det är mig omöjligt att beskriva de båda naturbarnens utomordentliga glädje vid detta oväntade återseende. Ni skulle bara hava sett, huru Fredag omfamnade gubben, kysste honom, smekte hans skrynkliga anlete, lyfte honom på sina armar, satte honom ned, därpå lade sig ned bredvid honom, steg upp igen, stannade framför honom och stirrade på honom med de mest hänryckta blickar, i vilken ställning han kunde förbliva en lång stund, orörlig som en bildstod — ja, ni skulle hava trott honom vara helt och hållet från sina sinnen! Så lade han sig ånyo ned på marken, strök gubbens ben, kysste dem, steg åter upp och slukade den gamle med sina förtjusta blickar.
Men det sätt, varpå han den följande morgonen lade sin barnsliga ömhet i dagen, skulle hava narrat en hund att skratta: han promenerade flera timmar fram och tillbaka på stranden med faderns hand i sin, som om gubben varit en ung dam, vilken Fredag gjorde sin kur. Allt emellanåt sprang
