han ned till båten för att hämta något åt gubben: än ett stycke socker, än en styrketår, än en skorpa eller någon annan godbit.
På eftermiddagen gav sig hans barnsliga förtjusning luft i nya upptåg: han tog gubben på sina armar och satte honom ned på marken, varefter han började dansa omkring honom under tusen de mest löjliga åtbörder och kroppsställningar. Samtidigt pratade han utan uppehåll för att förströ gubben, än berättande den ena, än den andra historien från sina resor och vad som hänt honom i främmande länder. Korteligen, om de kristna barnen hemma i vårt land hyste samma innerliga kärlek till sina föräldrar, som Fredag i allt sitt görande och låtande ådagalade, kunde man vara frestad att påstå, att det fjärde budet i Mose lag vore fullkomligt obehövligt.
Men låt mig återvända till min landstigning. Det bleve alltför vidlyftigt att här omtala alla de ceremonier och artighetsbetygelser, med vilka spanjorerna mottogo mig. Den, som gick i spetsen för dem, var densamme, vars liv jag en gång räddat, och jag kände väl igen honom. Han nalkades båten i sällskap med en annan spanjor; i ena handen bar han en vit flagga till tecken av fred och vänskap, men han kände icke igen mig och hade ej den minsta aning om, att det kunde vara jag, förrän jag tilltalade honom.
— Senor, sade jag på portugisiska, känner ni verkligen icke igen mig?
Utan att säga ett ord räckte han sin bössa till den honom åtföljande mannen, varefter han skyndade fram till mig och under alla tecken till uppriktig glädje slöt mig i sina armar. Härvid yttrade han något på spanska, vilket jag icke till fullo uppfattade; därpå utgöt han sig i livliga ursäkter över, att han icke genast vid första påseendet igenkänt en person, vilken han fordom vid ett tillfälle hållit för en ängel, sänd från himmelen till hans räddning. Och nu flödade det från hans läppar av sådana artigheter, som en väluppfostrad spanjor alltid har så gott om och vilka han med det mest utsökta behag förstår att framsäga. Efter att hava tillsagt sin följeslagare att gå och hämta sina kamrater, frågade han mig, om jag hade lust att begiva mig till min gamla bostad, där han ville insätta mig i mina forna rättigheter och visa mig, att endast helt få förändringar blivit gjorda. Jag följde således med honom, men det var mig lika omöjligt att återfinna platsen, som om jag aldrig varit där, ty de hade planterat så många träd och ställt dem så nära intill varandra, att omgivningen kring min borg helt och hållet förändrat utseende. Dessutom hade träden under de förflutna tio åren blivit så stora och vuxit så tätt tillsammans, att platsen i själva verket var otillgänglig för alla utom dem, som kände till de genom lunden ledande hemliga gångarna med alla deras krökningar.
På min fråga efter orsaken till alla dessa försiktighetsmått svarade spanjoren, att jag av hans redogörelse för vad som timat på ön efter deras ankomst dit nogsamt skulle finna, huru nödvändiga dessa åtgärder varit.