330
— Isynnerhet, fortsatte han, var det ett hårt slag för oss att finna, att ni lämnat ön. Visserligen kunde jag icke annat än glädjas över eder goda lycka, då jag hörde, att ni gått ombord på ett förträffligt fartyg, och att ni själv varit högeligen tillfredsställd med denna vändning i edert öde. Likväl må jag väl säga, att jag aldrig i mitt liv känt mig så överraskad och nedslagen, som då jag återkom till ön och fann, att ni icke längre var där. Dock kände jag ofta inom mig en livlig övertygelse, att jag en gång förr eller senare skulle komma att återse eder.
— Vad beträffar de tre barbarerna, fortfor han, med detta namn betecknande de trenne matroser, vilka jag kvarlämnat på ön, så har jag en lång historia att berätta er om dem. Vi hade det alltid mycket lugnare och säkrare bland vildarna än tillsammans med dessa skurkar. En lycka var, att deras antal var så ringa, ty hade de varit starka nog, skulle vi allesamman för länge sedan befunnit oss i skärselden.
Härvid gjorde den gode spanjoren korstecknet och fortsatte därefter:
— Jag vågar därför hoppas, att ni, min bäste herre, icke skall misstycka vårt handlingssätt, då ni får höra, huruledes vi, tvingade av nödvändigheten och för att bevara våra egna liv, måste avväpna skurkarna och med våld göra dem oss underdåniga; ty det var icke nog med, att de ville spela våra herrar — de ville även mörda oss.
Jag svarade, att jag just fruktat detta, då jag kvarlämnade dessa trenne män på ön, och att vid min avresa därifrån intet tillskyndat mig så stora bekymmer som den omständigheten, att spanjorerna ännu ej återkommit. Ty min önskan hade varit att personligen få överlämna allt i deras händer och formligen anvisa de tre karlarna den underordnade ställning, som rätteligen tillkom dem. Men så som saken nu förhöll sig förklarade jag min stora tillfredsställelse med spanjorernas handlingssätt, emot vilket intet fanns att anmärka. Jag kände nämligen de tre männen som ena oregerliga, hårdnackade skurkar, vilka voro i stånd till vilket bovstreck som helst.
Medan jag ännu talade, anlände spanjorens utskickade i sällskap med elva man. Det var mig omöjligt att av deras dräkt sluta till, vad nation de tillhörde; men spanjoren klargjorde ställningen till ömsesidig belåtenhet, i det han först vände sig till mig och, pekande på de nyss ankomna, yttrade:
— Dessa äro några av de herrar, vilka hava er att tacka för sina liv.
Därefter vände han sig till dem och upplyste dem i få ord om, vem jag var. Efter denna presentation kommo de en i sänder fram till mig och gjorde sin hälsning — icke som om de varit sjömän eller vanligt simpelt folk, utan som hade de varit ambassadörer eller adelsmän, och jag en konung eller stor erövrare. Deras uppträdande och hela sätt var i högsta grad förbindligt och artigt, men likväl präglat av en manlig värdighet, som högligen tilltalade mig. Korteligen, de ådagalade ett så mycket finare sätt
