Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

332

visa — vilka, tack vare det ljus, som förra delen av min berättelse sprider över dem, bliva ännu mera spännande — att jag icke kan neka mig själv och mina läsare nöjet att här återgiva den.

Jag skall emellertid icke längre, såsom hittills, belasta min berättelse genom att tala i första personen, i vilket fall jag skulle nödgas använda sina tio tusen uttryck sådana som »sade jag» och »sade han», eller »han berättade mig» och »jag berättade honom», eller dylika; utan jag vill sammanfatta händelserna historiskt, så vitt jag kan erinra mig dem från spanjorernas egen berättelse.

För att så kortfattat men på samma gång så begripligt som möjligt genomföra denna min avsikt, nödgas jag gå tillbaka till den tidpunkt, vid vilken jag lämnade ön; samt i läsarens minne återkalla de omständigheter, som voro förknippade därmed, särskilt vad beträffar de personer, om vilka jag nu går att tala.

Således måste jag först och främst erinra därom, att jag sänt Fredags far och spanjoren (de båda männen, vilkas liv jag räddat undan kannibalernas händer och, jag må väl säga, tänder) i en stor kanot till fastlandet — såsom jag då trodde — för att till min ö hämta de spanjorer, som vistades bland vildarna. Min avsikt var, att vi, sedan de anlänt, gemensamt skulle uttänka och om möjligt genomföra någon plan till allas vår befrielse.

Vid tiden för deras avresa hade jag icke den minsta anledning att hoppas på min egen snara befrielse — icke mera än jag haft för tjugu år sedan. Så mycket mindre kunde jag hava någon aning om, vad sedan inträffade, nämligen att ett engelskt fartyg skulle komma att kasta ankar utanför min ö och slutligen föra mig därifrån.

Det måste därför hava varit en stor överraskning för spanjorerna, då de vid ankomsten till ön funno, icke allenast att jag lämnat den, utan även att trenne för dem alldeles obekanta personer. befunno sig på platsen, i besittning av allt vad jag lämnat efter mig, och sålunda innehavare av en egendom, vilken under andra förhållanden skulle hava tillfallit dem — spanjorerna — själva.

För att emellertid börja från början, gjorde jag mig underrättad om, huru det gått för spanjoren från det ögonblick han anträdde sin resa, i avsikt att hämta sina landsmän. Hans berättelse lyder som följer.

Om själva resan var just ingenting att säga; intet anmärkningsvärt hade inträffat under vägen, ty havet hade varit lugnt och vädret vackert. Hans landsmän hade blivit mycket glada över att återse honom, som varit deras förnämste man och anförare, allt sedan kaptenen på det fartyg, med vilket de förlist, någon tid efter skeppsbrottet avlidit. Deras överraskning och glädje vid det oförmodade återseendet var så mycket större som de visste, att han fallit i händerna på kannibaler, vilka alltid uppäta sina