Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
339

— Kom, Jack, låt oss gå och ta' ett nappatag med de där båda åsnorna; vi ska vända opp och ner på deras palats, det vill jag bli man för. De ska min själ inte gå och påta på våra ägor!

Härefter avlägsnade de sig, var och en beväpnad med bössa, pistol och svärd. De uttalade halvhöga hotelser även mot spanjorerna, som tagit de båda engelsmännens parti, lovande att »märka» även dem vid tillfälle.

Varthän de gingo eller huru de använde tiden denna afton, därom visste spanjorerna intet; men det vill synas, som om de under första delen av natten strövat omkring i trakten och slutligen anlänt till mitt lantställe, där de uttröttade lagt sig till vila. Lyckligtvis försovo de sig; ty enligt vad de sedermera bekände, hade de överenskommit att vid midnatt begiva sig till de båda engelsmännens koja, sticka den i brand och antingen innebränna de stackars karlarne eller ock mörda dem, om de försökte rädda sig ur det brinnande huset. Alldenstund ett ont uppsåt icke gärna plär giva god sömn, är det i sanning högst märkvärdigt, att skurkarne icke förmådde hålla sig vakna.

Emellertid hade även de båda engelsmännen, såsom jag redan omtalat, uppgjort en krigisk plan mot sina plågoandar, ehuru de ämnade gå till väga på ett vida ärligare sätt. Därav kom sig att de, till sin stora lycka, just samma morgon stigit tidigt upp och begivit sig hemifrån, innan de blodtörstiga skurkarne hunno anlända till deras bostad.

Då de omsider ankommo till platsen och funno de båda männen utgångna; utropade Atkins, som synes hava varit den farligaste av de tre banditerna:

— Ser man på bara! Här är buren, men fåglarna äro utflugna!

Härefter sökte de utfundera orsaken till, att deras fiender gått ut så tidigt på morgonen, och kommo snart till den slutsatsen, att spanjorerna varnat dem. De beslöto nu att utkräva en blodig hämnd på dessa senare och bekräftade överenskommelsen med handslag och gruvliga eder. Därpå grepo de sig an med förstörelseverket; de satte visserligen icke eld på byggnaderna, men nedrevo dem i grund och kastade spillrorna vida omkring, så att man sedermera knappast kunde se, var husen stått. Allt husgerådet krossade de eller sönderbröto, uppryckte de unga träden, som de stackars männen planterat, och nedbröto gärdesgården, som de uppfört till skydd för sin hjord och sina åkrar. Korteligen, de skövlade och förstörde allt så grundligt, som om den lilla kolonien varit hemsökt av en hord tatarer.

Vid samma tid voro de två matroserna ute för att uppsöka sina vedersakare, fast beslutna att utkämpa en dust med dem, varhelst de träffade på dem och obekymrade om sin underlägsenhet i antal. Hade de mötts, skulle säkerligen en blodig sammandrabbning blivit följden, ty alla fem voro starka, beslutsamma karlar, upptända av bitter fiendskap mot varandra.

Men försynen avstyrde ett sammanträffande dem emellan; ty de båda fientliga partierna gingo om varandra. Då de tvänne matroserna med oför-