338
från sina landsmäns sida, vilka gjorde allt för att förbittra livet för dem och förstöra deras med svett och möda utförda arbeten och anläggningar.
— De hava redan skjutit våra fyra getter, klagade han, trampat ned vår säd och förstört våra gärdesgårdar. Jag ser ingen annan utväg än att vi måste förgås av brist på det nödvändiga, så vida icke ni, herrar spanjorer, komma till vår hjälp.
Då spanjorerna kommo hem, omtalade de förhållandet för de övrige, och på aftonen, då alla sutto till bords, tog en av dem till orda och förebrådde de tre engelsmännen i milda och hovsamma ordalag deras uppförande.
— Huru kunna ni, sade han, vara så grymma mot edra strävsamma och fredliga landsmän, som icke gjort er något för när? De söka ju att ärligt uppehålla sig med sina händers arbete, och de hava rätt att fordra att få vara i fred, då de ju icke kränkt någon annans rätt.
Härtill genmälte en av engelsmännen i häftig ton:
— Vad hade de här att göra? De ha gått i land utan tillåtelse och få finna sig i den behandling, som kommer dem till del. De hava ingen rättighet att bygga eller plantera här på ön, enär de ingen del hava i den.
— Men, herr engelsman, invände spanjoren lugnt, de skola väl icke svälta ihjäl heller?
— Låt dem svälta ihjäl; de få icke bygga eller så här, svarade den råe sällen.
— Men, min bäste herre, inföll spanjoren, vad i all världen skola de då taga sig till?
Nu tog en annan av skurkarna till orda:
— Taga sig till? ! He, de skola bli våra slavar, naturligtvis, och arbeta för oss!
— Men hur kunna ni väl fordra något sådant av dem, sade spanjoren, ni har ju inte köpt dem för edra pengar och ha således ej minsta rättighet att göra dem till slavar!
— Ön är vår, svarade engelsmannen, guvernören har skänkt oss den, och ingen utom vi ha rättighet att vistas här!
Med dessa ord började han svärja och förbanna, hotande, att de skulle gå och bränna upp nybyggena, ty ingen hade rätt att bygga på deras mark.
— Vad nu, min herre! utropade spanjoren. På samma grund skulle ju även vi vara edra slavar?
— Just precis, ja! svarade den oförskämde sällen, det ska ni nog bli varse, innan vi gjort upp räkningen med varandra.
Detta yttrande bekräftades med några mustiga eder. Spanjoren smålog endast och höjde på axlarna utan att bevärdiga den fräcke karlen med ett ord till svar. Detta lilla meningsbyte hade emellertid upphetsat sinnena; och stigande upp från bordet, sade den ene engelsmannen — jag tror Will Atkins — till den andre:
