len i våra händer, skola vi göra processen kort och upphänga er som fågelskrämmor i första bästa träd!
Dessa kraftiga, men väl befogade ord gjorde skurkarne ännu mera förbittrade, och de gingo sin väg, svärjande och förbannande såsom avgrundsandar. De hade knappt försvunnit ur sikte, innan de tvenne engelsmännen, i hög grad förbittrade även de, ehuru av andra skäl, infunno sig på platsen.
De kommo från sin härjade koloni och hade i sanning orsak nog till sorg och vrede. Sedan de båda partierna berättat varandra sin historia, funno de det högst märkvärdigt, att tre män på detta sätt skulle ostraffat få spela översittare över nitton.
Spanjorerna föraktade skurkarne och frågade ej mycket efter deras hotelser sedan de nu blivit avväpnade; men de två engelsmännen voro fast beslutna att utkräva vedergällning av dem, kosta vad det ville. Här trädde emellertid spanjorerna emellan under förklaring, att de, alldenstund skurkarne nu voro utan vapen och således på det hela taget ofarliga, ej kunde tillåta de båda engelsmännen att förfölja dem med skjutvapen och måhända döda dem.
— Men, sade den kloke och allvarlige spanjoren som var koloniens huvudman, om I viljen överlämna saken åt oss, vilja vi söka förmå dem att giva er upprättelse, ty utan tvivel skola de återkomma till oss, då deras vrede lagt sig, alldenstund de äro beroende av vår hjälp för sitt uppehälle. Och vi lova er att icke bispringa dem, innan de givit er full upprättelse. Men emot detta
