344
mar, än vad det på sin tid varit för mig; ty de lågo icke som jag uti hängmatta, utan i bäddar, som de rett åt sig på golvet.
Som sagt, spanjoren steg upp och gick ut för att se sig omkring, men som det var mörkt, kunde han nätt och jämt urskilja de närmaste föremålen. Dessutom förtog den ofta omtalade lunden, som jag planterat, all utsikt på längre håll, och det enda spanjoren i själva verket kunde iakttaga var, att en strålande klar stjärnhimmel välvde sig över landskapet. Men detta förhållande innebar ju ingen anledning till oro, och där vår spanjor ej heller, trots uppmärksamt lyssnande, kunde uppfånga något misstänkt ljud, gick han tillbaka in och lade sig. Men det var sak samma: sömnen flydde fortfarande hans läger och den inre oron lämnade honom icke; hans fantasi befann sig i en lika livlig som oförklarlig verksamhet.
Vid det buller han åstadkom vid ingåendet vaknade en annan av spanjorerna och frågade, vem som var uppe och vad som var på färde. Guvernören (så vill jag hädanefter kalla min spanjor, enär han var koloniens huvudman och förstyre) besvarade frågan och omtalade, hur det var fatt med honom.
— Nej, vad säger ni! utropade den andre spanjoren. Sådana varningar äro minsann ej att förakta. Ni skall få se, att någon olycka är i antågande. — Men, apropå, tillade han skyndsamt, var har vi engelsmännen?
— För dem kunna vi vara trygga, åtminstone för närvarande, svarade guvernören, ty de äro alla hemma.
Allt sedan de tre karlarne börjat uppträda oförsynt och skrida till våldsamheter, hade man anvisat dem en sovplats för sig själva, varifrån de icke kunde komma in till spanjorerna, vilka innehade huvudrummet i min gamla borg.
— I alla fall, återtog den andre spanjoren, är jag på grund av min erfarenhet övertygad om, att er oro har något att betyda. För visso kan ni tyda den som en hemlig varning, en vänskaplig vink från någon av dessa okroppsliga varelser, vilka befolka den för oss osynliga världen, men med vilka vår egen andliga varelse står i en för oss själva mer eller mindre medveten förbindelse. — Kom, fortfor han, låt oss gå ut och se oss omkring, och skulle vi icke finna någon berättigad anledning till er ängslan, vill jag dock förtälja er något ur mitt eget liv, som skall visa er, vilken giltig orsak jag hade till min nyss uttalade förmodan.
Därpå gingo de ut för att begiva sig till toppen av bärget, dit jag fordom så ofta brukade gå; men i känslan av sin styrka, såsom varande medlemmar av en jämförelsevis talrik koloni, iakttogo de intet av alla mina försiktighetsmått, till vilka hörde att gå upp till bärgets topp med tillhjälp av stegen; utan de togo, bekymmerslöst nog, vägen genom den täta lunden, som utbredde sig framför deras bostad. De hade knappt nått kanten av densamma, där utsikten öppnade sig, förrän de plötsligt överraskades av anblicken av ett stort
