man rikligen sörjde för deras behov under den tid arbetet varade, förhöllo de sig ganska stillsamt och ordentligt. Till följd härav rådde åter frid och endräkt inom den lilla kolonien. Men de tre karlarna kunde aldrig övertalas att arbeta för egen del utom ryckvis, då det föll dem in. Häröver ondgjordes likväl icke spanjorerna, utan förklarade sig tvärtom beredda att arbeta för deras räkning och låta dem ströva fritt omkring och lata sig sig bäst de ville, endast de till gengäld förhöllo sig som goda medborgare och icke uppträdde fientligt mot kolonien. Sedan på detta sätt ett par månader förflutit, utan att de tre karlarna givit anledning till klagomål, ansågo sig spanjorerna kunna lämna dem vapnen tillbaka och medgiva dem full frihet i alla avseenden.
Men innan en vecka hunnit gå, fingo spanjorerna skäl att ångra sitt ädelmod, ty nu började de otacksamma varelserna bliva lika besvärliga och oförskämda som någonsin förut. Snart därefter inträffade emellertid något, som i lika mån hotade allas säkerhet, och man blev då nödsakad att låta alla enskilda tvistigheter fara för att möta den gemensamma faran.
Det hände en natt att koloniens styresman — såsom jag kallar den spanjor, vars liv jag räddat — kände sig mycket orolig till sinnes och gripen av en ängslan, som förjagade sömnen från hans läger. Han var i övrigt fullkomligt frisk, men hans fantasi arbetade feberaktigt med föreställningar om blodiga strider. Då han slutligen fann, att det var honom omöjligt att få en blund i sina ögon, och som oron alltjämt ökades, beslöt han att stiga upp. Detta var i förbigående sagt en vida lättate sak för koloniens nuvarande medlem-
