både denna och den följande dagen, men vågade sig på kvällen ut för att rekognoscera. De funno då till sin stora glädje, att de misstagit sig om vildarnas avsikter, ty dessa hade uppenbarligen ej landstigit på ön utan haft ett annat mål för sin färd.
De tre oregerliga engelsmännen började nu bråka och ställa till oreda igen. Så hände sig en dag, att den ene av dem, en vild och hänsynslös sälle, bragtes till raseri över, att en av slavarna icke gjort honom till lags i något, som han ålagt honom. Skurken rusade på den stackars vilden med sin yxa i högsta hugg — ej för att rätta honom, utan helt enkelt för att mörda honom. En i närheten varande spanjor, som var vittne till uppträdet och såg, huru engelsmannen måttade ett dråpslag mot vildens huvud, skyndade fram just som slaget föll. Det träffade emellertid vildens axel, där det åstadkom ett djupt gapande sår. Då skurken ånyo höjde yxan för att fullborda sitt svarta dåd, kastade spanjoren sig emellan honom och vilden, bedjande honom att icke mörda den stackars karlen. Ännu mera ursinnig över denna inblandning, svor skurken, att han skulle tukta spanjoren på samma sätt, som han ärnat tukta vilden. Åter höjde han yxan, men spanjoren vek åt sidan och tilldelade boven samtidigt ett så kraftigt slag med spaden, som han hade i sin hand (ty de voro alla sysselsatta med åkerbruksarbete), att odjuret störtade till marken.
En annan av engelsmännen skyndade nu till kamratens hjälp, anföll spanjoren och lyckades slå honom till marken. Ögonblicket därpå infunno sig ytterligare två spanjorer och den tredje engelsmannen för att blanda sig i leken. Ingen av de stridande hade några skjutvapen eller andra vapen än
