Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

354

skulle avväpnas och ej tillåtas innehava bössor, krut, kulor, svärd eller något annat vapen. För det andra beslöts, att de skulle förvisas från kolonien, men för övrigt lämnas frihet att leva var helst de ville och draga sig fram bäst de kunde. Men ingen av de andra, vare sig spanjorerna eller de båda engelsmännen, finge umgås eller tala med dem, eller på något sätt taga befattning med dem. Dessutom skulle de strängeligen förbjudas att nalkas kolonien på ett visst avstånd, och om de bjödo till att på något sätt skada den, göra ohägn, anlägga mordbrand, döda getterna eller förstöra grödan och planteringarna, skulle de förklaras fågelfria och utan barmhärtighet nedskjutas, var helst de visade sig.

Den människovänlige guvernören funderade en stund på dessa beslut, varefter han, vändande sig till de båda hyggliga engelsmännen, utbrast:

— Vänta litet! I måsten dock betänka, att det dröjer länge, innan de hinna få egna skördar och egna getter, och under tiden skulle de ju svälta ihjäl. Vi måste därför till en början förse dem med det nödvändiga för deras underhåll.

Till följd härav beslöts ytterligare, att de förviste skulle erhålla så mycket spannmål, som vore erforderligt till utsäde och till föda under åtta månader, efter vilken tid de kunde antagas hava inbärgat sin första skörd. Dessutom skulle de få sex mjölkande getter, fyra bockar och sex killingar, — ett antal, som var tillräckligt så väl för deras närvarande behov som även för att bilda en stamhjord för framtiden. Till åkerbruksarbetenas bedrivande erhöllo de nödvändiga verktyg, såsom yxor, en såg, spadar m. m. Men de fingo ingenting av allt detta, innan de avlagt en högtidlig ed på att ej med verktygen anfalla eller hota någon av spanjorerna eller sina båda landsmän.

Sålunda fördrevos skurkarne från kolonien och nödgades att sörja för sig själva. De gingo sin väg trumpna och missnöjda, liksom de varken velat gå eller stanna kvar; men som ingen annan utväg fanns, måste de giva sig av, sägande att de skulle gå och utvälja en plats, där de kunde slå sig ner. Litet proviant men inga vapen lämnades dem.

Fyra eller fem dagar därefter kommo de tillbaka och bådo om mera proviant. De omtalade nu för guvernören, var de nedslagit sina tält och huruledes de utsett lämpliga ställen för sina blivande anläggningar och för ett boningshus, som de ämnade uppföra åt sig. Platsen de valt var i själva verket särdeles lämplig; den låg längst i nordost på ön, i närheten av det ställe, där jag landsteg efter min första båtfärd, då jag var nära att få sätta livet till vid mitt dåraktiga försök att kringsegla ön.

Här uppförde de två små trevliga hyddor åt sig och inredde dem ungefär på samma sätt som jag inrett min första bostad. De lågo vid foten av ett bärg och voro på trenne sidor omgivna av skog, varför det föll sig lätt nog att genom planterande av flera träd helt och hållet dölja platsen för obehöriga