Därpå berättade han, hurusom en av de tre skurkarne, nämligen Will Atkins, föreslagit, att alla fem engelsmännen skulle sammangadda sig och mörda spanjorerna medan dessa lågo försänkta i sömn. När den spanske guvernören hörde detta, vände han sig till Will Atkins och sade:
— Huru, min bäste senor Atkins, vill ni verkligen mörda oss allesamman? Vad har ni att svara på detta?
Den förhärdade skurken var så långt ifrån att förneka anklagelsens riktighet, att han tvärtom ytterligare bekräftade den och tog alla mörkrets makter till vittnen på, att det också skulle komma att gå därhän, innan han och hans kamrater gjort upp räkningen med spanjorerna.
— Men, senor Atkins, invände guvernören, vad har vi då gjort er, eftersom ni vill döda oss? Och vad skulle väl ni vinna därpå? Och vad måste vi göra för att beveka er att icke döda oss? Skola vi döda er eller ni oss? Varför vill ni egentligen driva sakeri till denna ytterlighet, senor Atkins?
Guvernören syntes mycket lugn, och hans sista ord beledsagades av ett småleende.
— Senor Atkins blev emellertid så ursinnig över guvernörens skämtsamma ton, att han säkerligen skulle hava kastat sig över honom med detsamma, blott han haft fria händer. Denna trotsiga och mordiska sinnesstämning manade spanjoren till stor försiktighet och nödgade dem att äntligen fatta ett avgörande beslut. De båda hyggliga engelsmännen och spanjoren, som räddat den stackars vilden, uttalade såsom sin mening, att en av de tre skurkarne borde hängas till varnagel för de båda andra, nämligen den, som nu tvenne gånger försökt begå mord med sin yxa. Det var i själva verket tvivel underkastat, huruvida icke det sista mordförsöket vore att anse som fullgånget mord, ty den stackars vildens tillstånd var sådant, att ingen trodde på hans vederfående.
Men den spanske guvernören höll fortfarande fast vid sin uppfattning, sägande, att han, alldenstund en engelsman räddat allas deras liv, aldrig ville giva sitt samtycke till, att en man av dennes nation avrättades — hade han ock mördat hälften av koloniens medlemmar. Ja, till och med om han, guvernören själv, fölle offer för en engelsman, skulle hans sista ord bliva en bön om förskoning för mördaren.
Denna sin mening gjorde den spanske guvernören med sådan kraft gällande, att ingen gärna kunde motsäga honom, och alldenstund ett friande utslag, där det allvarligt påyrkas, är mera lämpat att avgå med segern än ett fällande, biträdde snart alla de andra guvernörens mening. I alla händelser måste dock något göras för att hindra skurkarne utföra sina samhällsvådliga planer; ty alla — såväl guvernören som de andra — voro överens därom, att åtgärder till koloniens skyddande mot uppenbar fara måste vidtagas.
Efter en lång rådplägning beslöts först och främst, att de tre skurkarna
Robinson Crusoe. 23
