karlarnes avresa var en av de båda engelsmännen sysselsatt med grävning på åkern, då han plötsligt på avstånd fick se tre främmande män, beväpnade med bössor komma rakt emot honom.
Gripen av förfäran kastade han spaden och rusade som besatt hem till kolonien, uppsökte guvernören och förklarade med andan i halsen, att de alla voro förlorade, ty där funnos främlingar på ön — vilka kunde han ej säga:
Efter ett ögonblicks besinning frågade guvernören:
— Kan ni ej säga vilka? Är det icke vildarna?
— Nej, nej, svarade engelsmannen, de bära kläder och äro beväpnade.
— Välan, sade guvernören, varför tar ni då så illa vid er? Äro de icke vildar, så måste de vara våra vänner, ty ingen kristen nation på jorden skulle vilja tillfoga oss någon skada.
Under detta samtal hade emellertid de tre främmande karlarne, vilka icke voro några andra än våra bortresta engelsmän, framkommit till den nyanlagda planteringen, utanför vilken de stannade och ropade an spanjorerna. Dessa kände genast igen deras röster, och därmed var all undran försvunnen. Men nu sporde man i stället, vad som hänt och vilken orsaken till deras återkomst väl kunde vara?
Så fort karlarne blivit insläppta och tillfrågade, var de varit och vad de företagit sig, avgåvo de i kortfattade ordalag en fullständig berättelse om sin resa. Den var av ungefär följande innehåll, och jag låter karlarne själva tala:
— Efter tvenne dagars segling, eller kanske något mindre, närmade vi oss land. Men då vi sågo folket oroligt springa av och an på stranden, hotande att
