358
mottaga oss med spända bågar, vågade vi icke lägga till där, utan fortsatte vår segling åt norr under sex eller sju timmar, tills vi kommo till ett stort sund. Härav blev det klart för oss, att det land vi kunnat skönja härifrån ön icke är fastlandet utan en annan ö. Vi seglade in i sundet, och här upptäckte vi snart ännu en ö, som låg i norr till höger om oss, och flera andra i väster framför oss. Då vi voro fast beslutna att gå i land någonstädes, satte vi kurs på en av öarna i väster och landstego dristeligen på densamma. Här visade sig invånarne mycket fredliga; de togo vänligt emot oss och erbjödo oss både rotfrukter och torkad fisk. Kortligen, så väl kvinnorna som männen voro särdeles gästvänliga och läto sig angeläget vara att förse oss med livsmedel av sina egna förråd.
— Här stannade vi fyra dagar och sökte så gott sig göra lät genom tecken och åtbörder utröna, vad det var för folk som bodde runt omkring. Våra vänliga vildar svarade på sitt teckenspråk, att förskräckliga människoätande stammar bodde åt nästan alla håll; men vad dem själva beträffade så brukade de aldrig äta andra män eller kvinnor än dem de togo till fånga i sina krig. Men sedan drabbningen väl var utkämpad, tillställde de en stor fest, slaktade och uppåto sina fångar.
Vi frågade dem nu, om de nyligen haft en sådan fest, och fingo till svar: för två månader sedan. Detta uttryckte de genom att peka på månen och hålla fram tvenne fingrar. Vidare tecknade de, att deras store konung för närvarande hade icke mindre än två hundra fångar i sin ägo, vilka han tillfångatagit i sista kriget och nu lät göda, för att de skulle bli feta nog till nästa fest. Vi uttryckte vår livliga önskan att få se dessa fångar; men vildarne missförstodo oss, troende att vi önskade erhålla några av fångarne för att själva göra oss en glad dag på dem. Genom att peka först åt solens nedgång och sedan åt dess uppgång läto de oss förstå, att de vid soluppgången följande morgon skulle tillföra oss några fångar. Så skedde även; tidigt på morgonen kommo de till oss med fem kvinnor och elva män, vilka de skänkte oss till proviant under resan, alldeles som vi hemma i England skulle driva lika många kor och oxar ned till en hamnstad för att proviantera ett fartyg.
Vid åsynen av dessa fångar, och vid tanken på det bruk, vartill de voro avsedda, erforo vi starka kväljningar och visste sannerligen ej, huru vi skulle bete oss. Att avslå gåvan hade varit att på det djupaste kränka våra barbariska vänners hederskänsla; men å andra sidan: vad skulle vi väl taga oss till med alla fångarna? Dock beslöto vi efter någon överläggning att mottaga dem, och gåvo överbringarna i gengäld en av våra yxor, en gammal nyckel, en kniv samt sex eller sju muskötkulor, vilka senare bragte dem i formlig förtjusning, ehuru de icke hade någon aning om deras rätta bruk. Vildarna bakbundo därpå de stackars fångarnas händer och släpade dem så ner till vår båt.
