360
färgen var brun. Särskilt två av dem skulle, blott de varit alldeles vita, till och med i själva London hållits för riktiga skönheter; ty deras anletsdrag voro särdeles tilltalande, deras hållning behaglig och deras väsen i hög grad blygsamt. Dessa personliga företräden kommo ännu mer till sin rätt, då alla vildarna längre fram blivit behörigen försedda med kläder, ehuru erkännas måste, att dräkterna voro ganska ofullkomliga och lämnade mycket övrigt att önska.
Den syn, som vid inträdet i kojan mötte spanjorernas ögon, var för dem helt ny och ovanlig. För att göra deras karaktär rättvisa, måste jag här omtala, att de allesamman ådagalade ett i allo manligt och värdigt uppträdande, ty de voro sannerligen blande de mest belevade, lidelsefria och hovsamma män, jag någonsin träffat. Som sagt, det var en högst ovanlig syn för dem att se tre nakna män och fem nakna kvinnor, alla bundna och befinnande sig i det mest beklagansvärda läge, vari en mänsklig varelse gärna kan bliva försatt, nämligen under inflytande av den föreställningen, att de vilket ögonblick som helst kunde släpas ut till slaktoffer samt dödas och uppätas likt boskap.
Det första guvernören gjorde var att tillsäga den gamle Fredags far, att gå fram till fångarne och se, om han möjligen kände någon av dem sedan fordom samt höra, om han förstod deras språk. Den gamle betraktade dem noga men fann snart, att alla deras ansikten voro honom fullkomligt främmande. Ej heller kunde de, med undantag av en av kvinnorna, begripa ett ord av vad han sade, eller något tecken som han gjorde. Emellertid var det tillräckligt för spanjorernas syftemål, att denna enda kvinna fattade, vad gubben sade. Med henne som tolk skyndade man nu att lugna de stackars varelserna och försäkra dem, att de män, i vilkas händer de fallit, aldrig brukade äta människor, och att de kunde vara vissa på att ej bliva dödade. Så snart kvinnan meddelat dem denna glada underrättelse, bytte deras sorgsna sinnesstämning i ett ögonblick om, och de lade på tusen sätt sin förtjusning och glädje i dagen. De olika sätt, varpå denna tog sig uttryck, tycktes vittna om, att de stackars vildarna tillhörde flera nationer.
Man lät nu den kvinnliga tolken fråga dem, om de voro villiga att bliva våra tjänare och arbeta för de män, som genom att taga dem med sig räddat deras liv. I stället för svar började de alla dansa och med glättiga språng giva sitt bifall tillkänna, varefter de upptogo olika föremål från golvet, lade dem på sina axlar och gingo av och an i rummet — allt för att giva tillkänna, huru gärna de ville arbeta för sina herrar.
Guvernören insåg, att ankomsten av kvinnor till ön inom kort skulle giva anledning till misshälligheter, ja, kanske till blodiga strider, varefter han sporde de tre engelsmännen, huru de ämnade behandla dessa kvinnor — såsom hustrur eller tjänarinnor?
