368
fångarnas händer och låta två av de tre män, vilka kommit till ön på samma gång som kvinnorna (och som, i förbigående sagt, visat sig mycket trogna och pålitliga), föra dem tillbaka med sina herrars hustrur och så mycket de i övrigt kunde medtaga till gömstället i skogen. Vid framkomsten dit skulle de binda fångarna till både händer och fötter, och så avvakta vidare underrättelser från sina herrar.
Sedan detta skett, och då de två engelsmännen sågo indianerna, vilka under tiden landstigit, taga kosan rakt mot deras nybygge, öppnade de inhägnaden för getterna och drevo ut alla djuren, för att dessa fritt skulle ströva omkring i skogen och indianerna tro dem vara vilda. Men den skälmen, som rymt från nybygget, hade givit sina landsmän alltför goda underrättelser, för att de skulle låta föra sig bakom ljuset, ty de gingo kortaste vägen rakt på nybygget.
Då de stackars förskräckta männen hade bragt sina hustrur och sin egendom i säkerhet, sände de den tredje tjänaren, som av en tillfällighet befann sig hos dem, bort till spanjorerna med bud om den hotande faran och bön om skyndsam hjälp. Under tiden togo de sina vapen och den ammunition de hade, och drogo sig tillbaka i skogen i riktning mot gömstället, med avsikt att stanna på något avstånd därifrån för att om möjligt bespeja vildarna och se, vad de företogo sig.
De hade emellertid icke hunnit långt, förrän de fingo se fienden alldeles i närheten av nybygget, och några ögonblick senare varseblevo de till sin fasa, huru lågorna girigt slukade deras med så mycken möda uppförda hyddor jämte allt deras bohag. De stodo en god stund liksom fastnaglade på det ställe, där de stannat, och betraktade med sorgsna blickar och svidande hjärta det bedrövliga skådespelet. Men då de sågo indianerna likt vilddjur, sökande efter rov, sprida sig i alla riktningar och snoka omkring i varje vinkel och vrå, tydligen för att upptäcka de vita männens gömställe, funno de säkrast att ännu mera avlägsna sig från det farliga grannskapet Det kunde ju hända, att det fölle några av kannibalerna in att företaga ett strövtåg i denna riktning och ju längre fienderna avlägsnade sig från nybygget, desto troligare var det, att de skulle skingra sig och bliva allt färre i varje grupp.
Nästa uppehåll engelsmännen gjorde var vid ingången till ett tätt skogssnår, där en gammal ihålig trädstam av ofantligt omfång reste sig. I denna togo de båda plats, beslutna att här avvakta vad vidare kunde komma att inträffa.
Länge hade de icke väntat, förrän de fingo se tvenne vildar komma löpande emot dem, liksom hade de vetat, var de vita männen gömt sig, och beslutat att anfalla dem. Ett stycke bakom dem syntes tre, och ett stycke längre bort ytterligare fem, alla springande åt samma håll, under det att
