på avstånd en skara om sju eller åtta stycken jagade i en annan riktning.
De stackars engelsmännen voro nu i stor villrådighet, huruvida de skulle våga stanna på sin post eller fly; men efter en kort överläggning beslöto de att stanna, ty om vildarna fortforo att ströva omkring på detta sätt, kunde de måhända få reda på gömstället inne i skogen, innan hjälp hunne anlända — och då vore allt förlorat. Det vore därför bättre att våga en dust med dem här; komme de i alltför stort antal, kunde man ju klättra upp i trädets topp, där det bleve lätt nog att försvara sig, så länge ammunitionen varade — skulle än alla femtio vildarna löpa till storms emot dem.
Sedan våra tappra kolonister fattat sitt beslut, blev nästa fråga, huruvida de skulle skjuta de båda första vildarna eller invänta de tre närmast följande, i vilket senare fall den mellersta truppen bleve sprängd och de andra båda grupperna sålunda mera avsöndrade från varandra. De beslöto att låta de första två passera, såvida dessa icke varseblevo dem i trädet och stannade för att anfalla. Detta inträffade emellertid ej, utan då de kommo på något avstånd från trädet, veko de av åt höger och försvunno i skogen. Däremot sprungo de tre och efter dem de fem raka vägen till trädet, liksom hade de redan upptäckt engelsmännen. All den stund de alla löpte i rad efter varandra, så att säga i en och samma skottlinje från trädet, beslöto engelsmännen att skjuta endast ett skott i sänder, ty det
