Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
371

Då engelsmännen såg alla indianerna störta till marken, begingo de det misstaget att tro dem alla döda. De skyndade därför, oförsiktigt nog, fram till valplatsen utan att först ladda om sina bössor, och de blevo ej litet förvånade, då de funno fyra av de fallna vildarna vid liv. Av dem voro tvenne mycket lindrigt sårade och en tredje icke alls. De voro därför nödsakade att gripa till muskötkolvarna och avfärdade först den rymde vilden, som varit upphovet till hela olyckan; därpå en annan, som var sårad i knäet. När detta skett, kom den oskadade indianen fram, knäböjde och anropade dem med uppräckta händer om nåd. De förstodo visserligen icke ett ord av vad han sade, men hans ödmjuka åtbörder och tecken samt bönfallande ställning voro talande nog. De tecknade åt honom att sätta sig ned vid foten av ett träd, som växte alldeles invid platsen, och bundo honom därefter med ett snöre, som den ene av engelsmännen händelsevis bar på sig.

Kvarlämnande sin nye fånge på detta ställe, skyndade de båda engelsmännen att sätta efter de tvenne vildar, som sprungit förut, ty de fruktade, att dessa möjligen kunde snoka reda på gömstället i skogen, dit de låtit föra sina hustrur och sin lösegendom. Efter en stunds förföljelse fingo de syn på indianerna, som befunno sig på långt avstånd framför dem; men de hade samtidigt den stora tillfredsställelsen att se dem taga kosan nedåt sjön och således avlägsna sig från gömstället, som låg i motsatt riktning. Då nu deras farhågor blivit stillade, återvände de till platsen, där de lämnat fången. Denne var emellertid försvunnen, befriad, som de antogo, av sina kringströvande kamrater. Snörena, med vilka han varit bunden, lågo avskurna kvar på samma ställe där de fängslat honom.

Deras bekymmer återvände nu med samma styrka som förut — de visste icke, vart de skulle begiva sig, ej heller var fienden befann sig eller hur stark han var. Omsider beslöto de att gå till gömstället och efterse, om allt där vore i sin ordning, samt lugna sina hustrur, vilka säkerligen voro ganska uppskrämda. Ty fastän vildarna voro dessas landsmän — ja, kanske just därför, emedan de således kände dem så mycket bättre — hyste de den största fruktan för dem.

När de kommo fram, funno de allt som sig borde; intet misstänkt hade försports. Men deras hustrur voro, såsom de trott, ett rov för den största förskräckelse. En stund efter deras ankomst inträffade till deras stora glädje sju spanjorer, sända att bistå dem. De övriga tio tillika med tjänarna och Fredags far hade i samlad trupp begivit sig till lantgården för att försvara därvarande anläggningar, i händelse indianerna skulle göra en påhälsning även där, vilket dock icke skedde. De sju spanjorerna förde med sig den vilde, som engelsmännen kvarlämnat under trädet; de berättade, att de på sin väg till gömstället i skogen kommit till platsen, där de