370
var möjligt, att samma skott kunde fälla flera vildar. Den, som först skulle skjuta, lade med tanken på denna möjlighet ytterligare tre eller fyra mindre kulor i sin bössa, varefter han, utan att bliva sedd av vildarna, tog säkert sikte på dem genom ett hål i stammen, väntande, att de skulle komma inom skotthåll.
Då vildarna allt mera närmade sig, igenkände engelsmännen tydligt den förrymde fången, vilken nu befann sig ibland de tre första indianerna. Vid denna upptäckt beslöto de, att han, så vitt det stod i deras makt, icke skulle undkomma en gång till, om de så ock skulle nödgas kosta båda skotten på honom. Därför stod den andre färdig med sin bössa för att giva honom ännu ett skott, om ej det första bleve till fylles. Men vår engelsman var en alltför säker skytt för att förfela sitt mål — hans skott brann av, och de två första indianerna fingo bita i gräset. Den, som gick i spetsen, föll med genomborrat huvud; den andre, som just var den rymde fången, fick en kula i kroppen, så att även han stupade, ehuru ännu icke död; den tredje däremot hade endast fått ett lätt skrubbsår i ena axeln, men han skrek värst: full av förfäran kastade han sig till jorden och upphävde de fruktansvärdaste indiantjut, som någonsin träffat ett civiliserat öra.
De fem indianer, som bildade eftertruppen, stannade förfärade vid knallen av skottet, som tusenfaldigt genljöd i skogen och skrämde upp en oräknelig mängd fåglar, vilka flaxade omkring och skreko, var i sin tonart — alldeles som då jag första gången avlossade min bössa på denna ö.
Då emellertid snart allt blev tyst igen och indianerna icke hade något begrepp om den fara, som hotade dem, fortsatte de bekymmerslöst sin väg och kommo snart till platsen, där deras illa medfarna kamrater befunno sig. Här stannade de och slöto sig omkring den sårade indianen, troligen frågande honom, huru han blivit skadad, och omedvetna om, att de själva utsatte sig för att drabbas av samma olycksöde.
Den stackars förskrämde vildens uppfattning av det skedda kunde icke gärna vara någon annan, än att blixt och åska från deras gudar dödat hans två kamrater och sårat honom själv. Ingen av dem hade nämligen sett engelsmännen, och om något sådant som skjutvapen måste de sakna varje föreställning.
Ehuru de båda engelsmännen kände det svårt att nödgas döda så många värnlösa indianer, vilka därtill voro okunniga om den fara, vari de svävade, måste de dock nu passa på det gynnsamma tillfället. Sedan den som s kjutit, laddat om sin bössa, kommo de överens att båda på en gång skjuta mitt i högen, dock så, att var och en utvalde sitt bestämda offer att sikta på. För denna salva föllo ytterligare fyra vildar, antingen döda eller svårt sårade; den femte, dödligt förskräckt, föll även han, ehuru alls icke sårad.
