att tillintetgöra dessa hundra män med deras båtar, eller att själva bliva tillintetgjorda. Korteligen, han visade dem så tydligt nödvändigheten av detta steg, att de alla måste bifalla det. De grepo sig därför omedelbart an med båtarnas förstörande, lade torrt ris omkring dem och försökte tända eld på dem. De voro emellertid så våta, att de icke ville brinna; dock blev fören på dem snart så illa åtgången av elden, att de icke längre kunde göra tjänst som båtar.
När indianerna sågo, vad de vita hade för sig, kommo några av dem framrusande ur skogen, knäböjde på något avstånd från kolonisterna och tillropade dem några ord på sitt språk: »Oa, Oa, Waramokoa!» Det var lätt att förstå, att de bådo få behålla sina kanoter, och att de i gengäld lovade att resa sin väg för att aldrig mera återkomma. Men nybyggarna voro nu övertygade om; att det enda sättet för dem att rädda sig själva och bevara sin koloni bestod däri, att de hindrade dessa indianer från att återvända hem, ty om blott en enda av dem komme tillbaka till sina landsmän och berättade sina äventyr, vore koloniens öde beseglat. De fullföljde därför sitt verk och förstörde alla båtarna, som icke redan förstörts av stormen. Vid åsynen härav upphävde vildarna de gräsligaste tjut och sprungo omkring likt vansinniga, så att kolonisterna i början voro villrådiga om, vad de skulle taga sig till med dem.
I trots av all sin försiktighet hade spanjorerna likväl glömt en sak, nämligen huru nödvändigt det varit att hålla ett vaksamt öga på koloniens anläggningar, sedan de beslutit förstöra indianernas båtar. Ty det var att förutse, att vildarna genom denna handling skulle drivas till förtvivlan och icke sky något medel att hämnas. De genomströvade även ön i alla riktningar, ivrigt sökande efter tillfälle att på något sätt skada de förhatliga vita. De lyckades visserligen icke få reda på deras huvudfästen, nämligen min gamla borg vid foten av klippan och grottan i dalen, men lantstället träffade de på och förstörde det i grund jämte alla dess anläggningar, inhägnader och byggnader. Säden nedtrampades och vinstockarna upprycktes — det var som om en hjord elefanter gått fram över platsen. En ofantlig förlust tillskyndades härigenom de stackars nybyggarna.
Ehuru våra kolonister voro beredda att när som helst möta de hundra vildarna i öppen strid, var det dem dock omöjligt att med någon utsikt till framgång förfölja dem, enär indianerna voro vida mera snabbfotade än de vita. De senare vågade ej heller gå ut ensamma av fruktan att bliva omringade och övermannade av den till antalet så överlägsne fienden. En lycklig omständighet var, att vildarna saknade vapen; de hade visserligen bågar men inga pilar, och kunde ej heller göra sig sådana i brist på verktyg.
De stackars indianerna befunno sig således verkligen i en högst beklagansvärd belägenhet, men kolonisterna voro på samma gång mycket illa ute