380
genom deras tillskyndelse. Deras bostäder voro visserligen i behåll, men som skörden var fördärvad, hotades de av hungersnöd. Deras enda tillgång var nu gethjorden, som förts till dalen där grottan låg, samt litet korn, som växte där, jämte de tre engelsmännens sädesfält. Såsom läsaren minnes, stupade en av dessa i striden mot kannibalerna; han dödades av en pil, som inträngde på sidan av huvudet strax under tinningen. Såsom något särdeles anmärkningsvärt förtjänar framhållas, att det just var denne man, som så barbariskt högg den stackars indianske slaven med sin yxa, och som sedermera hade för avsikt att mörda alla spanjorerna.
Vid denna tid var våra kolonisters belägenhet i sanning svårare än min någonsin varit, allt sedan jag upptäckte korn- och risstånden och väl kommit mig i gång med mitt åkerbruk och min boskapsskötsel; ty de hade nu, såsom jag väl må säga, hundra vargar på ön, vilka voro färdiga att sluka allt, vad de kunde komma över, utan att själva vara så lätt åtkomliga.
Sedan kolonisterna noga övertänkt sin ställning, beslöto de att, om möjligt, först och främst driva vildarna till sydvästra delen av ön, på det de icke, om flera indianer möjligen landstego, skulle kunna förena sig med dem. För det andra överenskommo de att dagligen jaga och döda så många av vildarna som möjligt, tills deras antal väsentligen förminskats. Om det sedan lyckades dem att bringa de återstående till underkastelse, skulle de giva dem korn och lära dem att odla jorden och så, på det de måtte bliva i stånd att försörja sig med sitt eget arbete.
Följaktligen satte de efter dem och skrämde dem till den grad med sina skjutvapen, att indianerna slutligen vid blotta ljudet av ett skott föllo till marken, som om de blivit dödligt sårade. För varje dag växte deras fruktan alltmera, och samtidigt drogo de sig allt längre och längre tillbaka inåt ön. En förfärlig hungersnöd rasade även bland de arma vildarna, och ofta nog kunde det hända, att kolonisterna i skogen påträffade liket av en vilde, som dött av svält.
Vid sådana upptäckter rördes nybyggarnas hjärtan till det djupaste medlidande, något som i all synnerhet var fallet med den ädle, människoälskande guvernören. För att råda bot för de arma varelsernas elände föreslog han, att man skulle försöka tillfångataga en av dem, upplysa honom om de vitas välvilliga avsikter och därpå skicka honom tillbaka till hans kamrater för att med dem underhandla om villkoren för en överenskommelse till ömsesidig båtnad.
Det dröjde ganska länge, innan man lyckades fånga någon av indianerna; men slutligen fick man fatt i en halvt ihjälhungrad stackare, som var alltför svag att kunna fly med tillräcklig snabbhet. Han var i början dyster och misstänksam och ville varken äta eller dricka. Men då han fann sig väl behandlad, tinade han slutligen upp, blev mera tillgänglig och började
