Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/392

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

388

som sedermera, tack vare eder, kom oss till del. Hade icke edra utskickade — vår nuvarande guvernör och Fredags far — funnit oss på ön, där de lämnat oss, skulle de naturligtvis återvänt hit med oförrättat ärende, då de ju icke kunnat veta, vad det blivit av oss.

— Till råga på allt fordrade vildarna, bland vilka vi levde, att vi skulle gå med dem ut i deras strider. Vi hade visserligen skjutvapen med oss, men vad skulle vi göra med dem, då vi haft olyckan förlora vår ammunition? I annat fall kunde vi icke blott hava varit våra vänner till gagn; utan även gjort oss fruktade av så väl vänner som fiender; nu däremot var vår ställning sådan, att vi icke gärna kunde neka att följa våra herrar i striden, änskönt vi minst av alla voro rustade därför. Ty vi hade inga bågar eller pilar och kunde icke nyttja dem, som vildarna gåvo oss.

— När vi därför kommo till slagfältet, hade vi i början intet annat att göra än förhålla oss overksamma och utsätta oss för faran att bliva sårade av fiendens pilar; men då vi väl fingo gå honom på livet, blevo våra tre hillebarder till nytta. Med dessa kunde vi ofta driva en hel flock på flykten; de övriga bland oss, som icke ägde sådana vapen, hade stuckit skarpspetsade käppar i mynningarna på sina musköter.

— Emellertid hade vi ofta att strida mot en sådan övermakt och voro så illa ute för alla deras pilar, att vi måste uttänka något verksamt medel till vårt skydd. Till den ändan förfärdigade vi oss stora träsköldar, dem vi överklädde med skinn efter vilda djur. Mot dessa sköldar studsade vildarnas pilar vanmäktiga tillbaka.

— Icke desto mindre voro vi ofta utsatta för stora faror. Så blevo en gång icke mindre än fem av mina kamrater dövade av fiendens klubbor — det var just vid samma tillfälle, då vår nuvarande guvernör blev tillfångatagen, vilken olyckshändelse dock sedermera lände till såväl hans egen som allas vår lycka och räddning. Vi trodde först, att han stupat i striden, men då vi sedan erforo, att han var fången, blevo vi i högsta grad upprörda och skulle allesamman gärna ha vågat livet för hans räddning.

— De fem som blivit dövade av klubbslagen, räddades av oss övriga, som skyndade till och kämpade mot fienden, ända tills de hunnit återhämta sig. Vi banade oss därefter väg genom de fientliga leden med tillhjälp av våra hillebarder och musköter, i det vi slöto oss tätt tillsammans och höggo som rasande omkring oss. Vi vunno sålunda en lysande seger över den mer än tusen man starka fienden, men det var oss en dyrköpt seger, enär vi — såsom vi då trodde — förlorat vår högt värderade vän och anförare.

— Ni kan därför själv föreställa eder vår gränslösa överraskning och glädje, då han en vacker dag återkom till ön — oskadd och helbrägda, i stället för att, efter vad vi fruktat, vara slaktad och uppäten av de grym maste av alla vilddjur, nämligen kannibalerna.