— Men om möjligt ännu större blev vår överraskning, då han omtalade sina äventyr och frambar edert budskap till oss. Vi hade i början svårt att fatta möjligheten av, att en kristen trosförvant bodde så nära oss, och — något som gränsade till det underbara — därtill en man, vilken både ville och kunde låna sin hand till vår befrielse.
— Vi måste dock tro våra ögons vittnesbörd, då guvernören visade oss alla de förträffliga saker, ni behagat sända oss. Isynnerhet var brödet en lika angenäm som ovanlig syn för oss; vi hade ju icke sett eller smakat en bit sådant under hela vår vistelse på den fattiga och ogästvänliga ön. Huru ofta gjorde vi icke korstecknet över detta välsignade bröd; huru ofta utropade vi ej, att det var oss sänt från himmelen! Och vilken njutning var det icke för oss att äta därav! Allt det övriga, ni skickat oss, bidrog även i sin mån att stärka och liva våra av långa umbäranden nedsatta krafter; men framför allt var det en hugnad för oss att se båten och veta, att vi medels densamma skulle bliva förda till den människovän och det ställe, från vilka alla dessa gåvor kommit.
Den gode spanjoren gjorde ett uppehåll; han var alltför rörd av de minnen, han framkallat, för att kunna fortsätta. Sedan han något hämtat sig, återtog han sin berättelse:
— Det är mig i själva verket omöjligt att i ord skildra den utomordentliga glädje, som grep oss alla vid denna lika plötsliga som oväntade förändring av vårt öde. Jag blyges till och med vid tanken på alla de dåraktiga, ja, jag må väl säga vansinniga utbrott av förtjusning, till vilka vi gjorde oss skyldiga. Somliga buro sig åt på ett sätt, andra på ett annat — en grät, en annan skrattade, en tredje svimmade, en fjärde blev fullkomligt galen. Med ett ord: vi behärskades alla av samma våldsamma sinnesrörelse, ehuru den icke visade sig lika hos oss alla.
Jag kände mig mycket rörd över hans berättelse och erinrade mig min trogne Fredags förtjusning vid mötet mellan honom och hans fader; vidare den oerhörda glädje, som bemäktigade sig det brinnande fartygets besättning, då jag upptog dem på öppna havet; vidare den andra fartygsbesättningens glädje, då jag räddade den från det redlösa skeppet; samt slutligen min egen gränslösa glädje, då jag efter en tjuguåttaårig fångenskap blev satt i tillfälle att med ett präktigt fartyg återvända till mitt fädernesland. Alla dessa minnen kommo mig att livligare fatta de stackars spanjorernas Sinnesrörelse och varmare deltaga i deras känslor.
Efter att sålunda hava skildrat ställningar och förhållanden sådana jag vid mitt besök å ön fann dem, vill jag även omtala det huvudsakliga av, vad jag före avresan gjorde för kolonien och i vilket tillstånd jag lämnade den. Nybyggarne voro liksom jag övertygade om, att de icke vidare skulle komma att oroas av indianerna; men om så bleve fallet — att de med lätt-
