390
het skulle kunna hålla dem stången, även om de komme i dubbelt så stort antal som förut. Vad denna sak beträffar, hyste de således inga bekymmer för framtiden.
Därpå inledde jag ett allvarligt samtal med den spanske guvernören angående deras fortsatta vistelse på ön. Ty all den stund jag icke kommit i avsikt att hämta någon av dess invånare, hade det varit orättvist att taga en del av dem, men icke alla med mig; de, som blivit kvarlämnade, skulle säkerligen i så fall hava misstyckt, att deras försvarsstyrka minskats. Jag underrättade dem således, att jag kommit — icke för att låta dem avresa från ön, utan för att ännu mera trygga deras ställning därstädes. Således lät jag tillställa dem allt, vad jag för deras räkning medfört, såväl verktyg som redskap samt en mängd andra förnödenheter, som ock försvarsvapen, varjämte jag gjorde dem bekanta med de personer, vilka åtföljt mig från Europa för att slå ner sina bopålar inom kolonien. Som flere hantverkare befunno sig bland dem, voro de lika välbehövliga för som välkomna bland nybyggarne.
Innan jag överlämnade alla dessa saker åt kolonisterna, lät jag sammankalla dem och frågade dem var och en för sig, om de glömt och begravt alla de tvistigheter, som fordom stört lugnet inom kolonien, varjämte jag uppmanade dem att med inbördes handslag lova varandra att städse hjälpa och bistå den ene den andre, på det en ostörd vänskap allt framgent måtte råda ibland dem och alla frön till missförstånd och avund kvävas.
Will Atkins tog nu till orda och uttalade sig frimodigt på följande sätt:
»Vi ha sannerligen fått genomgå så många svårigheter och haft så många fiender att kämpa mot, att det skulle vara en ren galenskap av oss att icke allesamman vara de bästa vänner. Av skadan blir man vis, och jag för min del vill hädanefter både leva och dö för mina kamrater och vår kolonis bästa, Jag är så långt ifrån att hysa något agg till herrar spanjorer, att jag tvärtom vill begagna mig av detta tillfälle att förklara, att deras handlingssätt mot mig varit förestavat av nödvändigheten, ty om jag varit i deras ställe, skulle jag sannerligen tuktat en sådan vild och oregerlig sälle, som jag då var, vida eftertryckligare än de. Jag vill ävenledes begagna mig av detta samma tillfälle att bedja eder, herrar spanjorer, vänligast förlåta mig allt, vad jag i dårskap och elakhet brutit mot eder. Min högsta önskan är nu att i fullkomlig vänskap få leva tillsammans med eder, och jag vill göra allt, vad som står i min förmåga, för att övertyga eder om uppriktigheten av mina ändrade tänkesätt och fastheten i mitt beslut att, vad än må hända, troget stå vid eder sida. — Vad beträffar att återvända till England, är därmed ingen brådska, och jag bryr mig inte om, i fall jag skulle komma att kvarstanna tjugu år till här på ön.»
Detta Will Atkins’ tal gjorde ett synnerligen gott intryck på oss alla, och
