gåvo vi oss i väg, och jag uppmanade honom allvarligt att fritt och öppet uttala sina tankar och farhågor.
— Nåväl, min bäste herre, började han, låt mig då först framlägga de grundsatser, på vilka jag ämnar fota min framställning — grundsatser, vilka, såsom varande gemensamma för oss båda, icke kunna giva anledning till något missförstånd, ehuru vi icke torde överensstämma i vissa dogmer och trossatser av förhållandevis mera oväsentlig betydelse.
— Sålunda erkänna vi båda tillvaron av en Gud, vilken givit oss vissa allmängiltiga lagar eller rättesnören för vår handel och vandel, varföre vi icke må förbryta oss mot honom — vare sig genom att försumma hans bud eller genom att göra något, som han uttryckligen förbjudit. Och huru olika vår uppfattning av religionen än må vara, därutinnan måste vi dock överensstämma, att Guds välsignelse icke gärna kan följa på uppenbara överträdelser av hans heliga bud, samt att det är varje uppriktig kristens plikt att söka förekomma dylika överträdelser bland dem, som äro lämnade under hans uppsikt eller vård.
Den omständigheten, att edra andsmän äro protestanter — vilken min tanke nu än må vara om sådana — fritager mig ingaunda från omsorgen om deras själar eller från ett försök att, om möjligt, väcka dem till insikt om ett högre liv och få dem att i sitt görande och åtande hava Gud för ögonen mera, än vad nu är fallet. Detta blir i all synnerhet min plikt, om ni icke lägger hinder i vägen för mig, utan tillåter mig att inom edert område verka i en sådan riktning.
