Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

400

Ännu var det mig ej möjligt att förstå, vartåt han syftade, men jag kunde icke annat än gilla, vad han sade, och tackade honom för hans omtanke om koloniens andliga väl. Därefter bad jag honom närmare utveckla enskildheterna av vad han iakttagit, på det jag, om möjligt vore, måtte bliva i stånd att ställa allt till rätta.

— Välan då, svarade han, jag vill använda mig av eder tillåtelse och öppet säga eder allt. Det är tre saker här på ön, vilka efter mitt förmenande måste stå i vägen för koloniens sunda utveckling och omintetgöra alla edra goda avsikter. Både för eder och nybyggarnes skull vore det mig en glädje att snart få se en ändring i dessa missförhållanden.

— Först och främst, fortfor han efter några ögonblicks uppehåll, finnas här fyra engelsmän, vilka hämtat kvinnor från vildarnes land och tagit dem till hustrur, och fastän de hava många barn tillsammans, äro de dock ej lagligen vigda vid varandra. Jag vet, att ni, min herre, härtill skall invända, att ingen präst fanns att tillgå, ej heller någon annan myndighet, inför vilken ceremonien kunnat försiggå, samt intet papper, pänna eller bläck till uppsättande av ett äktenskapskontrakt emellan dem. Jag har också reda på, vad den spanske guvernören berättat eder om deras överenskommelse vid det tillfälle, då de togo kvinnorna till hustrur, nämligen att de skulle välja var sin bestämda och troget leva tillsammans med henne. Men detta var, i förbigående sagt, intet äktenskap, intet löfte eller förbindelse till kvinnorna såsom hustrur, utan endast en överenskommelse mellan männen själva till undvikande av tvistigheter. Ett äktenskap åter innebär en ömsesidig förbindelse mellan man och kvinna att i alla tider obrottsligen leva hos och för varandra; det ålägger mannen att avstå från alla andra kvinnor och att icke ingå förbindelse med någon annan, så länge hans hustru lever. Vidare uppfordras han att anständigt draga försorg om sin hustru och sina barn, och förbjudes att övergiva dem. Kvinnorna å sin sida underkastas liknande förbindelser. — Men säg mig nu, min herre, huru hava alla dessa viktiga bestämmelser blivit tillgodosedda här? Vad hindrar dessa män, att, när de behaga eller då ett tillfälle erbjuder sig, övergiva sina hustrur och barn och taga sig andra kvinnor?

Jag bekänner, att jag blev slagen av hans framställning av själva saken, men ännu mera av hans överbevisande skäl. Visserligen hade ingen präst funnits på ön vid tiden för engelsmännens giftermål, men likväl kunde man hava iakttagit vissa högtidliga former, genom vilka såväl männen som kvinnorna fått ett begrepp om vikten och helgden av det förbund, de ingått med varandra. Att detta icke skett, var onekligen en stor försummelse å spanjorernas sida, vilka bort veta bättre.

Jag förklarade för den unge prästen, att allt detta hänt på en tid, då jag icke var tillstädes på ön, och ehuru jag fann alla hans anmärkningar be-