resa kunde hava skäl till betänkligheter, men på samma gång ville han hemställa till mitt samvetes avgörande, huruvida icke räddningen av trettiosju själar vore värd mera än allt, vad jag ägde i världen?
Men härutinnan kunde jag ej känna alldeles på samma sätt som han, och svarade därför i följande ordalag:
— Visserligen är det, min bäste herre, en välsignad sak att få bliva ett verktyg i Guds hand till omvändelsen av trettiosju hedningar, så att de komma till kunskap om och tro på Herren Gud och sin frälsare. Men alldenstund ni är präst och således särskilt kallad till att verka i denna riktning, synes det mig helt naturligt, att ni följer eder kallelse. Huru kan det väl då komma sig, att ni icke själv griper er an med verket, i stället för att uppmana mig därtill?
Då jag talat till slut, ställde sig den unge mannen framför mig, så att jag nödgades stanna, gjorde en djup bugning för mig och utbrast:
— Av innersta hjärta tackar jag Gud och er, min herre, för det ni nu givit mig en så tydlig kallelse till ett så välsignelsebringande verk! Om ni anser er själv förhindrad att ägna er däråt, men önskar, att jag måtte åtaga mig det, så skall jag med största beredvillighet göra det, och jag skall räkna som den skönaste lön för alla de äventyr och svårigheter, jag under min
