406
olyckliga resa måst genomgå, att ett så ärofullt värv slutligen blivit mig anförtrott.
Hans ansikte strålade av hänförelse, under det han yttrade dessa ord; hans ögon lyste av en sällsam glöd och kinderna färgades av en livlig rodnad, som snart gav vika för en lika påfallande blekhet — det såg ut, som om han fått ett feberanfall. Med ett ord, hela hans varelse genombävades av en innerlig glädje vid tanken på det uppdrag, jag givit honom. Det dröjde en god stund, innan jag kunde säga något till honom, ty jag var verkligen i högsta grad överraskad att se en man, så uppfylld av nit och allvar, så genomträngd av de sanningar, han blivit kallad att förkunna.
Slutligen frågade jag honom allvarligt, om det vore hans fasta beslut att kvarstanna på ön endast för ett försök att omvända dessa stackars människor, ett försök, som måhända icke skulle utfalla så, som han nu hoppades? Ville han väl riskera att, kanske för hela livet, så att säga låsa in sig på denna ociviliserade, avsides belägna ö?
Han vände sig hastigt till mig och frågade, vad jag väl menade med riskera?
— Ursäkta, min herre, sade han, vad tror ni jag hade för avsikt med att gå ombord å edert fartyg för att begiva mig till Ostindien?
— Jag vet icke, svarade jag, så framt ni icke ärnade predika evangelium bland hedningarne där.
— Alldeles, svarade han, det var just min avsikt. Och tror ni ej, att i händelse det lyckas mig omvända dessa trettiosju människor till tron på Jesus Kristus, min tid är väl använd, även om jag aldrig skulle bliva avhämtad från ön? Ja, ännu mera — är det icke av oändligt mycket större värde att rädda så många själar för evigheten, än att både mitt jordiska liv och tjugu andras av samma kallelse som jag skulle kunna uppväga det? Ja, min herre, jag vill i alla mina livsdagar tacka Kristus och den heliga jungfrun, om jag får bli det ringa medlet till dessa själars frälsning, skulle jag än aldrig få lämna denna ö eller någonsin mera återse mitt fädernesland!
— Då ni nu emellertid, fortfor han efter ett par ögonblicks tyst eftertanke, hedrat mig med detta uppdrag, för vilket jag skall innesluta eder i mina böner varje dag under hela mitt återstående liv, ber jag, att i djupaste ödmjukhet få anhålla om ännu en ynnest av eder.
— Och det är? sporde jag.
— Att ni ville hava godheten låta er tjänare Fredag stanna hos mig såsom min tolk och medhjälpare; ty utan tolk kan jag ju ej meddela mig med dem och de ej med mig.
Jag kände mig helt underlig till mods vid hans begäran att få behålla Fredag hos sig, ty jag kunde av många orsaker icke tänka på att skiljas
