jag fruktade att vildar kunde komma i sina kanoter utför floden. Sury hade emellertid upptäckt ett lägre beläget ställe ett stycke in åt landet och styrde sina steg ditåt. Efter en stund kom han springande tillbaka. Jag började misstänka, att han var förföljd av någon vilde eller av något rovdjur och skyndade honom till mötes för att bistå honom. Men då vi kommo varandra närmare, såg jag något hänga över hans ena axel — det var ett djur, som han skjutit. Det liknade en hare, men var av annan färg och hade längre ben. Vi voro emellertid mycket glada över detta jaktbyte, som gav en mycket smaklig föda; men vår största glädje var, att Sury funnit gott vatten och icke sett några vildar.
Efteråt funno vi, att vi icke behövt oroa oss så mycket för vatten, ty litet längre upp i floden befanns vattnet vara sött vid ebbtiden. Vi fyllde således våra krukor och gjorde oss en god måltid på den hare Sury dödat, samt beredde oss att fortsätta vår väg, då vi icke sett ett spår av någon mänsklig varelse i denna del av landet.
