Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

38

Som jag en gång förut gjort en resa åt denna kust visste jag mycket väl, att Kanarie-öarna och Kap Verde-öarna icke lågo långt härifrån. Men all den stund jag ej hade några instrument för observationer, så att jag kunde räkna ut vår vistelseorts latitud, och enär jag ej heller ihågkom nämnda öars latitud, så visste jag ej i vilken riktning jag skulle söka dem. Men mitt hopp var, att om jag seglade längs kusten tills jag komme till en del av landet, där engelsmännen drevo handel, jag nog skulle träffa på något av deras fartyg och bliva tagen ombord därå.

Efter allt att döma var det land, där vi nu befunno oss, just den sträcka, som ligger emellan kejsarens av Marokko besittningar och det egentliga negerområdet, och är alldeles öde och obebott. Negrerna hava övergivit det och begivit sig längre söderut av fruktan för morerna, och dessa anse det ej värt att bebygga till följd av dess ofruktbarhet. Båda folken fruktade även landet för dess rikedom på tigrar, lejon, leoparder och andra grymma rovdjur. Morerna kommo nu dit endast för att jaga och då till ett antal av flere tusen på en gång. Vi varseblevo ej heller under flere dagars resa det minsta tecken till att landet var bebott — intet hördes utom de vilda djurens tjut och rytande under natten.

Ett par gånger tyckte jag mig under dagens lopp se Teneriffas pik, den högsta punkten på Kanarie-öarna, och jag hade stor lust att styra ditåt, men sedan jag två gånger misslyckats och av motiga vindar blivit driven tillbaka mot afrikanska kusten, beslöt jag fasthålla vid min ursprungliga plan och hålla mig under kusten, helst sjön gick alldeles för hög för min lilla farkost.

Vi voro många gånger nödsakade att gå i land efter vatten, sedan vi lämnat nyssnämnda ställe, och jag erinrar mig särskilt ett sådant tillfälle. Vi kastade tidigt en morgon ankar på ett ställe, där kusten var ganska hög, och avvaktade tidvattnets ankomst för att gå längre in. Sury, som tycktes ha ögonen med sig bättre än jag, gjorde mig med hemlighetsfull uppsyn det förslag, att vi borde styra längre från land, ty se, sade han viskande, där borta på sluttningen av den där kullen ligger ett förfärligt odjur och sover.

Jag följde med min blick riktningen av hans finger och såg, att det verkligen var ett »förfärligt odjur» — nämligen ett stort lejon, som låg på stranden i skuggan av en något utskjutande klippa.

— Hör du, Sury, sade jag, gå du i land och döda odjuret.

Gossen blev mycket förskräckt och svarade:

— Han döda mig, han äta mig med en mun — i en munsbit, menade han.

Jag tillsade Sury att hålla sig stilla och tog fram vår största bössa, laddade den med en duktig portion krut och två kulor; därpå laddade jag den andra bössan, likaledes med två kulor, och den tredje och sista med fem