426
dela något av allt detta åt sin hustru, men han fruktade högligen, att hon, som så väl kände honom och hans gudlösa liv, icke skulle ägna dessa viktiga läror tillbörlig uppmärksamhet, ja, kanske till och med förkasta dem, då de av honom framställdes.
— Men min herre, fortfor han, och hans ansikte upplystes av hopp, hennes sinne är nu så mottagligt för alla religiösa intryck, att jag är övertygad om, att, därest ni ville tala med henne om dessa sanningar, edert arbete icke skulle vara fåfängt.
Jag fann förslaget gott och inkallade följaktligen kvinnan. Beredd att tjänstgöra som tolk emellan henne och min nitiske unge vän, bad jag honom börja sin undervisning. Och nu följde en predikan eller ett förhör, sådant som väl aldrig förut blivit sport inom kristenheten. En utförlig redogörelse därför skulle bliva alldeles för vidlyftig; jag nöjer mig därföre med att omtala, att den indianska kvinnan slutligen med innerlig glädje omfattade tron på Kristus och på den av honom fullbordade återlösningen. Hon lade därvid i dagen en känsla och ett förstånd, som man knappast skulle hava väntat av en kvinna av hennes ras och som storligen överraskade oss. På egen begäran blev hon därefter döpt.
Vid förberedelserna till döpelseceremonien bad jag den unge prästen iakttaga all möjlig försiktighet, på det icke Will Atkins skulle förstå, att han var en katolik och därav taga anstöt. Min unge vän fann min begäran helt naturlig och lovade mig att fullgöra ceremonien på ett sådant sätt, att icke ens jag själv skulle kunna se, att han var katolik. Så skedde även. Det enda ovanliga jag märkte, var, att han under akten halvhögt uttalade några ord på latin, dem jag icke förstod. Därefter öste han vatten på kvinnans huvud, under det han med hög röst yttrade på franska:
— Jag döper dig Maria (detta namn hade Will Atkins bett mig giva henne, ty jag var hennes gudfader) i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn.
Så snart akten var över, blevo de sammanvigda. Sedan även denna ceremoni ägt rum, höll den unge prästen genom min förmedling ett varmt förmaningstal till Will Atkins och hans hustru. Särskilt lade han Will på hjärtat att vara ståndaktig i sin tro och besinna, att Gud utvalt honom till ett verktyg först och främst till hans hustrus omvändelse och kanske till många fleras, därest han blev trogen sin nya kallelse. — Så slutade en dag, vilken i mitt minne framstår som en av de skönaste, jag någonsin upplevat.
Något annat, som låg vår nitiske präst ömt om hjärtat och varmed han ständigt sysselsatte sina tankar, var omvändelsen av de trettiosju vildarna, som bildade en koloni för sig på öns avlägsnaste del. Med glädje skulle han hava stannat kvar på ön för att genomdriva denna sin älsklingsplan, men jag visade honom det mindre lämpliga i ett sådant steg, alldenstund jag hade goda förhoppningar att på annat sätt nå samma mål.
