Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/429

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
425

sanningens kunskap. Det var vid detta tillfälle vi sågo Will Atkins leda sin hustru vid handen och knäfalla tillsammans med henne, såsom ovan omtalat.

»Knäföll tillsammans med henne.»

Det samtal, som ytterligare ägde rum dem emellan, skulle bliva för långt att här upprepa; endast så mycket vill jag tillägga, att sedan Will Atkins ångerfullt förklarat, att hela hans förflutna levnad endast varit en sammanhängande kedja av avskyvärda brott emot Gud och människor, hans hustru tog ett högtidligt löfte av honom, att han efter detta skulle börja ett annat liv och icke vidare trotsa Gud eller med berått mod bryta mot hans heliga bud.

Detta var en högst märklig berättelse, som djupt rörde oss båda, men i synnerhet den unge prästmannen. Han var i själva verket utomordentligt uppskakad, men i hans glädje blandade sig en djup smärta, emedan han, såsom obekant med det engelska språket, icke kunde meddela sig med någondera av dessa båda människor, för vilka han hyste ett så livligt deltagande. Efter några ögonblicks förlopp vände han sig till mig och sade:

— Jag är övertygad om, att denna kvinna nu är tillräckligt förberedd, icke blott för vigseln, utan även för ett annat, lika viktigt steg.

Jag förstod ej, varpå han syftade, utan bad honom förklara sig närmare.

— Vi måste döpa henne, svarade han helt kort.

Häremot hade jag intet att invända, utan förklarade till och med min önskan, att det måtte ske genast. — Nej, nej, ingalunda, min herre, utbrast han; ty fastän jag för ingen del ville underlåta att döpa henne, enär jag funnit, att Will Atkins, hennes man, på ett hart när underbart sätt lyckats göra henne mottaglig för den kristna lärans sanningar och bibringa henne rätta begrepp om Guds väsen, makt, rättfärdighet och nåd, så vill jag dock först taga reda på, om han meddelat henne något om Herren Jesus Kristus och om syndares frälsning genom honom; samt om den helige Ande, uppståndelsen, yttersta domen och ett kommande liv.

Åter tillkallade jag Will Atkins och frågade honom angående dessa saker. Den stackars karlen föll genast i gråt och sade, att han visserligen sökt med-