Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/436

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

432

niga kvinna fattade händelsen på ett sätt, som ingen av oss förut kommit att tänka på. Hon trodde nämligen fullt och fast, att Gud direkt sänt dem boken på hennes mans bön, och att således ett sannskyldigt underverk här förelåge — liksom jag själv en gång trott, att korn- och ris-stånden uppvuxit genom Guds omedelbara ingripande. Som emellertid en dylik uppfattning innebär en villfarelse, som kan verka skadligt på tillväxten av ett sunt trosliv, var jag högeligen angelägen att även i detta hänseende bibringa kvinnan en riktig insikt. Jag uppdrog därför åt Susanna att upplysa sin väninna om sakens rätta sammanhang samt att så vitt möjligt visa henne, huru försynen verkar inom människovärlden.

Den unga kvinnan fullgjorde mitt uppdrag på det bästa möjliga sätt, vadan jag kan försäkra mina läsare, att vi här icke nyttjade någon prästlist för att befordra religionens heliga sak. Ett sådant tillvägagående skulle jag hava ansett för ett vederstyggligt bedrägeri; ej heller tror jag att kristendomens sak någonsin främjats av dylika medel. De framgångar, som på sådant sätt vunnits, kunde endast hava varit skenbara.

Vad Will Atkins beträffar, så har jag aldrig sett någon människa så tacksam för en gåva av detta slag, som han var för sin bibel, och aldrig har någons tacksamhet flutit ur renare källa än hans. Och här finner jag ett lämpligt tillfälle att göra en, som jag tror, viktig anmärkning rörande rätta sättet för föräldrar att uppfostra sina vanartiga barn. Huru hårdnackade och oemottagliga för all undervisning sådana barn än må vara, böra dock föräldrarna aldrig tröttna att tala med dem, varna och förmana dem, ty om än alla deras ansträngningar synas förspillda, förhåller det sig likväl i själva verket icke så. Will Atkins är ett levande exempel härpå. Vem kunde väl hava varit mera förhärdad och motspänstig än han? Vem kunde väl i högre grad än han hava föraktat sin faders lärdomar och sin moders förmaningar? Och dock — när Gud rörde hans förstockade hjärta och väckte hans sovande samvete, visade det sig, att ingen av de tidiga lärdomar, han av sina föräldrar fått mottaga, var förlorad: de framträdde ånyo en efter annan i hans minne och blevo honom till god hjälp på den nya väg, han med Guds nåd beträtt.

— Bland annat, sade han, erinrar jag mig, hurusom min fader brukade tala med mig om bibelns utomordentliga värde, och vilka välsignelser det var för oss att hava blivit födda i ett land, där denna härliga bok var känd och värderad. Jag förstod det icke då, men nu inser jag till fullo, huru rätt han hade, och nu känner jag av hela min själ så som han. Jag väntar mig obeskrivlig hjälp och tröst av min bibel, och det icke blott för egen del, utan även för alla deras, med vilka jag hoppas få tala om religionens sanningar.

Den unga kvinnan var lika så glad över att hava den ovärderliga boken att tillgå, ehuru både hon och den omnämnda ynglingen ägde var sitt exem-