plar, som likväl befann sig ombord på fartyget bland de övriga ännu ej landsatta saker.
Efter att nu hava talat så mycket om denna unga kvinna, kan jag icke underlåta att berätta något om de närmare omständigheter, som föregingo hennes upptagande å vårt fartyg. Jag har berättelsen ur hennes egen mun, och jag är övertygad om, att den skall vara lika lärorik som den är märkvärdig.
Jag har förut omtalat, i vilken förfärlig belägenhet den unga kvinnan befann sig vid tiden för vårt sammanträffande — huru hennes matmoder svultit ihjäl ombord å det olyckliga fartyget, vi mött på villande stråt, och huru även dess besättning var bragt till det yttersta av svält och umbäranden.
Den stackars frun, hennes son och den unga kvinnan hade en tid bortåt erhållit mycket knappt tillmätta portioner, vilka slutligen helt och hållet uteblevo. Nu började en tid av de svåraste lidanden för de arma utsvultna människorna. — Men jag låter nu den unga kvinnan själv få ordet. Jag frågade henne nämligen en dag, om hon trodde sig i någon mån kunna skildra de kval, hon genomgått, och om hon erinrade sig de känslor, med vilka hon motsett hungersdöden.
— Ja, min herre, svarade hon; den erfarenhet, jag då fick göra, är icke av det slag, att den lätt glömmes. Först erhöllo vi under några dagars tid helt obetydligt med föda; de portioner, man tilldelade oss, hade icke varit nog för blott en utav oss, ännu mindre för oss alla tre. Till slut blevo vi alldeles utan föda, undantagandes litet socker samt något vin och vatten, om det annars kan kallas för föda.
— Andra dagens afton — fortfor hon — under detta tillstånd erfor jag häftiga smärtor i magen, och senare på kvällen gäspade jag oupphörligt och kände stor benägenhet att sova, varför jag lade mig på bänken i stora kajutan.
Efter vid pass tre timmars sömn vaknade jag något vederkvickt, men snart inställde sig åter en gnagande hungerskänsla med smärtor i magen. Jag lade mig därför ånyo vid femtiden på morgonen, men kunde nu alls icke insomna till följd av matthet och allmänt illamående. Så fortgick hela dagen — än känslor av hunger, än av smärta, än böjelse att kräkas.
— Tredje dagens afton måste jag åter gå till vila utan att hava förtärt mera än en dryck vatten. Jag somnade och drömde, att jag var i Barbados på stadens torg, som var fullt av födoämnen av alla slag. Jag tyckte mig köpa av dem åt min matmor, gick hem med vad jag fått och åt av hjärtans lust. Nu tyckte jag min mage var mättad lika väl, som om jag i verkligheten varit med på en god middag; men då jag vaknade kände jag mig utomordentligt matt och nedslagen. Jag förtärde ett glas vin med socker uti, emedan jag trodde, att det skulle vara stärkande, men den enda verkan jag försporde
Robinson Crusoe. 28
