tjänare och följeslagare, att jag ögonblickligen gav befallning, att fem kanoner skulle laddas med järnskrot och fyra med ordentliga kanonkulor, varpå jag gav vildarna en bredsida, vars make de aldrig kunnat drömma om. Kanoterna lågo icke på längre avstånd från oss än vid pass hundra meter, och vi togo så ordentligt sikte på dem, att verkan av skotten i sanning blev förfärlig.
Min avsikt hade till en början varit att skjuta endast lösa skott, vilka, som jag väl visste, skulle hava skrämt dem alldeles tillräckligt; men när de sköto på oss med all kraft och iver, och i synnerhet när de dödade min stackars Fredag, som jag så innerligt älskade och så högt värderade, då ansåg jag mig böra eftertryckligt tukta dem och jag skulle sannerligen hava varit glad, om jag kunnat skjuta varenda kanot i sank och dränka varenda en av vildarna.
Jag fick aldrig veta, huru många indianer vi dödade eller sårade med denna bredsida, men säkerligen hade aldrig förr en större skräck och förvirring fått makt med en sådan mängd människor. Tretton eller fjorton kanoter voro skjutna i sank, och de vildar, som befunnit sig uti dem, simmade nu omkring i den största villervalla; de övrige, skrämda från sina sinnen, rodde ifrån stället det fortaste de kunde utan att bekymra sig om sina nödställda kamrater, av
