Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/442

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

438

hundra tjugo sex kanoter, av vilka några hade en besättning på sexton eller sjutton man, de minsta på sex eller sju.

Då de kommit oss helt nära, tycktes de bliva slagna med häpnad och överraskning, såsom vid en syn, vilken de aldrig tillförne skådat. De tycktes ett ögonblick villrådiga, huru de skulle förhålla sig gent emot oss. Emellertid rodde de dristigt närmare oss och syntes till och med hava för avsikt att göra en upptäcktsresa runt omkring fartyget. Vi ropade då till vårt i båtarna förlagda manskap att icke låta dem komma för nära. Själva denna order gav anledning till en sammandrabbning med indianerna, utan att vi önskade det. Fem eller sex av de stora kanoterna kommo nämligen så nära vår barkass, att dess manskap fann sig föranlåtet teckna åt vildarna att draga sig tillbaka. De förstodo tecknet väl och vände verkligen om, men skickade oss till gengäld för vår ogästvänlighet en svärm av pilar, av vilka en svårt sårade en av männen i barkassen. Likväl tillropade jag dessa att icke på något villkor skjuta; men vi halade ned till dem några plankor, av vilka timmermannen i hast uppsatte ett bröstvärn eller förskansning till skydd mot pilarna, om det skulle falla vildarna in att skjuta på nytt.

Omkring en halvtimma härefter nalkades de oss i samlad trupp akter ifrån och kommo nu så nära, att vi tydligt kunde urskilja vad det var för ena gynnare, fast vi icke hade riktigt klart för oss, vad de egentligen ville. Jag fann nämligen strax, att de voro gamla bekanta, ty de tillhörde samma stam, med vilken jag fordom haft så mycket att göra. Efter en liten stund rodde de längre ut, tills de kommit mitt för fartygets bredsida, varefter de styrde rakt ned på oss. De kommo nu så nära, att de kunde höra oss tala. Jag befallde våra män att vara väl på sin vakt och skydda sig så gott de kunde, för den händelse vildarna åter skulle skjuta. Vi gjorde även kanonerna klara till användning.

Då indianerna nu befunno sig inom hörhåll från fartyget, befallde jag Fredag gå upp på däck och ropa an dem samt på sitt språk fråga dem, vad de hade för avsikter med sitt besök. Fredag gjorde så, men jag vet icke, huruvida de förstodo honom eller ej; men så snart han ropade till dem, upphörde de, som voro oss närmast, att ro och vände sina båtar mot de efterkommande, troligen till signal för dem. Genast ropade Fredag, att de gjorde sig i ordning att skjuta.

Knappt hade de sista orden gått över hans läppar, förr än vildarna sände en ny pilsvärm över vårt fartyg, och som Fredag var den ende ombord, som var synlig från vildarnas båtar, siktade de följaktligen allesamman på honom. Det svider i mitt hjärta, då jag omtalar den sorgliga följden av detta pilregn, ty min stackars käre, trogne Fredag föll död ned, genomborrad av tre pilar. Min sorg kan läsaren lättare tänka sig, än jag beskriva.

Emellertid blev jag först så ursinnig över förlusten av min gamle trogne