450
uppretade vildar efter oss, och det var ett sannskyldigt under, att någon enda av oss undslapp med livet.
En av de våra blev dödad av ett lanssting, som träffade honom i början av drabbningen. De övriga undkommo allesamman utom den, som givit anledning till hela upploppet. Han fick betala sitt skändliga dåd dyrt nog, ty vi hörde icke av honom på en lång tid. Ehuru vi hade gynnsam vind för avsegling, lågo vi dock två hela dagar vid stranden och sökte efter karlen, men förgäves. Slutligen måste vi giva honom förlorad, och om han ensam hade fått lida för sin missgärning, så hade förlusten varit måttlig nog. Men saken var ännu ej slut.
Jag kunde nämligen icke känna mig till freds, förrän jag ännu en gång försökt att få reda på karlen. Till den ändan beslöt jag att begiva mig i land tredje natten efter striden. Jag var försiktig nog att välja natten för mitt företag, på det vi icke ännu en gång skulle bliva anfallna av infödingarna. Men jag borde i sanning först hava varit förvissad om, att de mig åtföljande männen obetingat skulle lyda mig, innan jag kastade mig i ett så äventyrligt företag.
Superkargen och tjugu av de kraftigaste karlarna ombord följde mig. Två timmar före midnatt landstego vi på samma ställe, där infödingarna stått uppställda aftonen för striden. Jag ville nämligen se, om de ännu rymt fältet, och om de lämnat några spår efter sig av det nederlag, vi tillfogat dem. Min avsikt var att söka bemäktiga mig en eller två av dem, mot vilka vi sedan torde kunna erhålla vår matros i utväxling.
Vi landstego utan att göra det minsta buller och delade oss därefter i tvänne skaror, av vilka högbåtsmannen förde befälet över den ena, och jag själv över den andra. Vi kunde varken höra eller se något misstänkt först vi landade, varför vi begåvo oss upp till vildarnas lägerplats, den ena skaran på något avstånd från den andra. Som det var ganska mörkt, kunde vi ej heller här till en början urskilja något, tills slutligen högbåtsmannen, som gick främst med sin skara, snavade och föll över en död kropp: Denna upptäckt föranledde oss att göra halt och avvakta månens uppgång, innan vi fortsatte våra undersökningar.
Efter loppet av en timma, då månen spred sitt sken över platsen, sågo vi tydligt, vilken förödelse våra kanoner anställt bland vildarna. Icke mindre än trettiotvå lik betäckte slagfältet. De sårade hade förmodligen genast blivit bortförda från platsen.
Då således, såsom jag tyckte mig finna, intet vidare var att uträtta, beslöt jag återvända till fartyget, men högbåtsmannen och hans folk voro av en annan mening.
— Det lyster mig, sade han, att hälsa på dessa hundar i deras egna kojor; mina karlar äro livade för saken, och jag hoppas, att ni väl icke har något
