454
de flesta husen voro låga och täckta med blad och rör. Inom en kvarts timma hade de också stuckit staden i brand på fyra eller fem ställen. Ett ibland de första hus, som de antände, var det, i vilket de samtalande infödingarna befunno sig.
Så snart de stackars männen varseblevo det flammande eldskenet, rusade de förfärade upp från sina platser och störtade till dörren för att rädda sina liv. Men här råkade de illa ut, ty högbåtsmannen och två till av vårt folk bevakade utgången, och den förre dödade två av vildarna med sin änterbila. Alla de övriga drevos tillbaka in i kojan. Som denna var stor och hyste många vildar, vågade högbåtsmannen sig ej in i den, utan tog en handgranat, som han med kraft slungade in ibland de arma människorna. Dess verkan var i sanning förfärlig: de allra flesta av männen dödades eller sårades, då den kreverade. De återstående blevo nedstuckna av de tre sjömännens bajonetter vid deras förnyade försök att komma ut ur det brinnande huset.
Under hela detta uppträde hade våra karlar icke lossat ett enda skott, emedan de icke ville väcka folket i staden fortare, än de hunno avfärda dem. De väcktes emellertid i alla fall snart nog av elden, som nu rasade med den största häftighet, och så snart några av dem stucko ut huvudet genom dörrarna, voro genast våra män, som fördelat sig i flera mindre partier, till hands att stöta ned dem. Härunder ropade mördarna till varandra i att komma ihåg Tom Jeffry — ett rop, som icke förfelade sin verkan.
Medan detta ohyggliga slaktande pågick, befann jag mig i ett tillstånd av stark spänning och oro, som ytterligare ökades vid anblicken av den väldiga branden. Den tycktes mig, tack vare nattens mörker, rasa alldeles i närheten. Då min brorson, som blivit väckt av sina ombord varande matroser, såg elden och hörde skotten — ty nu hade de även börjat skjuta — blev jämväl han, som icke hade någon aning om det skedda, högst orolig; tusen farhågor för mig och superkargen bemäktigade sig honom, och han tog slutligen, då han icke längre förmådde uthärda denna ovisshet, en annan båt och begav sig tillika med tretton matroser i land.
Han blev överraskad av att finna mig och superkargen med endast två man i båten, men ehuru det gladde honom att se oss välbehållna, var han dock lika otålig som vi att få veta, vad som var på färde, ty skjutandet fortfor och lågorna tilltogo allt mer och mer.
Omsider fattade kaptenen sitt beslut.
— Hända vad som hända vill, sade han, så går jag och hjälper dem.
Jag gjorde honom samma föreställningar som jag förut gjort högbåtsmannen, och erbjöd mig till och med att i sällskap med tvänne matroser själv begiva mig åstad till krigsskådeplatsen för att söka utforska ställningen,
