Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

42

sig mycket glada. De började genast avdraga skinnet, och fastän de icke hade något annat verktyg än ett vasst trästycke, gjorde de sin sak mycket fortare och bättre än jag kunnat med min kniv.

Sedan de styckat leoparden, erbjödo de mig en del av hans kött, något som jag dock avböjde. Men jag tecknade åt dem att få skinnet, vilket de med stor beredvillighet, jämte ett betydligt förråd av sina egna livsmedel, avstodo åt mig. Till ett tecken av, att jag önskade vatten, höll jag därpå en av mina krukor upp och ned, sålunda visande, att den var tom. Tvenne kvinnor, fullkomligt nakna liksom männen, gingo genast efter vatten i ett stort kärl, som jag tror var berett av soltorkad lera. De återkommo snart och satte kärlet på stranden, varefter jag sände Sury i land att fylla våra krukor.

Jag var nu väl försedd med vatten och åtskilliga födoämnen, varför jag lämnade de vänliga negrerna och fortsatte min resa. Under ytterligare elva dygn seglade jag längs kusten utan att dock söka gå i land. På tolvte dagen varseblev jag en landtunga, som sträckte sig långt ut i havet på ett avstånd av omkring femton kilometer framför sig. Som sjön var särdeles lugn, vågade jag styra utåt och dubblerade udden omkring åtta kilometer från land. På andra sidan denna udde, utåt havet till, varseblev jag land, varför jag trodde mig säkert kunna antaga, att udden var Kap Verde och landet där borta Kap Verdeöarna. De befunno sig dock på långt avstånd, och jag var i stort bryderi, hur jag bäst skulle handla; ty om jag råkade ut för en storm skulle jag icke kunna nå land någonstädes.

Jag kände mig ganska orolig och gick in i kajutan att övertänka vår brydsamma belägenhet. Plötsligt utropade Sury, som satt vid rodret:

— Herre, herre, ett fartyg med ett segel! Den stackars gossen var utom sig av förskräckelse, troende, att det var vår husbondes fartyg, som nu upphunnit oss, varemot jag väl visste, att vi voro i fullkomlig säkerhet för honom. Jag sprang ut ur kajutan och såg strax, att det var ett portugisiskt fartyg, vilket jag misstänkte vara en slavhandlare, stadd på resa till Guinea-kusten. Men då jag uppmärksamt iakttog dess kurs, blev jag snart övertygad om, att det skulle gå åt annat håll och icke ämnade sig närmare stranden, varför jag satte till segel för att om möjligt komme inom synhåll för skeppet och bliva uppmärksammad av dess besättning. Jag fann emellertid snart, huru omöjligt det var att komma fartyget så nära, att jag med någon utsikt till framgång kunde giva mig tillkänna medels signaler. Då jag till det yttersta ansträngt mig och redan uppgivit allt hopp att bliva sedd från fartyget, minskade det plötsligt segel och saktade farten. Man hade upptäckt mig med en kikare, och som min båt var av europeiskt slag, vilket kunde antagas hava tillhört något förlist fartyg, beslöt man att invänta mig. Uppmuntrad härav hissade jag min förre husbondes flagga, vilken jag hade