ombord, samt avfyrade en bössa som nödsignal. Båda delarne märktes från fartyget, ty, som de sedan sade mig, de hade sett röken av skottet, men ej hört knallen. Efter dessa signaler drejade fartyget bi och inväntade mig, och efter ungefär tre timmars ytterligare segling nådde jag det.
De sporde mig på portugisiska, spanska och franska språken vem jag var; men jag förstod intetdera av dessa språk. Slutligen tilltalade mig en skotsk matros bland besättningen, och för honom berättade jag mina äventyr — att jag var en engelsman, som flytt ur slaveri bland morerna i Saleh. Man bad mig nu vänligt stiga ombord och upphämtade alla mina tillhörigheter.
Jag kände mig outsägligt glad över att hava blivit räddad ur ett så olyckligt och hopplöst tillstånd. I övermåttet av min glädje erbjöd jag genast allt vad jag ägde till kaptenen såsom en ringa gengäld för min befrielse. Men han vägrade ädelmodigt att mottaga något utan sade, att all min egendom skulle återlämnas till mig, när vi framkommit till Brasilien. Ty, sade han, jag har räddat ert liv, emedan jag själv skulle vara glad att bliva räddad, om jag förr eller senare råkar i samma belägenhet som ni. Dessutom kan ni nog behöva det lilla ni äger, då ni kommer fram till Brasilien — så långt borta från ert eget land. Toge jag nu ifrån er edra tillhörigheter, skulle, ni ju komma att svälta ihjäl och jag sålunda beröva er det liv, jag nu räddat. Nej, nej, senor Inglese (herr engelsman), jag vill utan ersättning taga er med ditöver, och sedan ni kommit fram, skall ni för edra saker få medel till ert uppehälle samt till hemresan.
Han uppfyllde redligt sitt löfte, tillsade sjömännen att icke röra det minsta av mina tillhörigheter och gav mig en förteckning över allt, vad han emottagit, till och med de tre vattenkrukorna.
Alldenstund han fann min båt vara i mycket gott skick, erbjöd han sig att köpa den av mig för fartygets räkning, samt frågade, vad jag ville hava för den. Jag svarade, att han varit så ädelmodig emot mig, att jag icke kunde komma mig för att begära något utan överlämnade denna sak helt och hållet åt hans eget gottfinnande. Han gav mig då en skriftlig förbindelse att vid ankomsten till Brasilien betala mig 250 kronor för båten. Men om någon där bjöde mig mera, utfäste han sig att betala skillnaden.
För gossen Sury erbjöd han mig dessutom en summa av 175 kronor, men för denna affär var jag ganska obenägen — icke emedan jag kände mig ovillig att överlämna honom åt kaptenen, utan emedan jag icke hade hjärta att sälja den stackars gossens frihet — han, som så troget förhjälpt mig att återvinna min egen. Då jag emellertid gav kaptenen del av mina betänkligheter, föreslog han mig en medelväg till sakens lösning. Han ville giva gossen en skriftlig förbindelse, att denne efter tio års förlopp skulle erhålla friheten, i fall han överginge till den kristna läran. Till följd härav, och då gossen förklarade sig villig att stanna hos kaptenen, lät jag denne behålla honom.
