456
under upphävande av de förfärligaste jämmerrop, gatan framåt med en hastighet, som om de haft vingar; efter dem löpte sexton eller sjutton män, även de infödingar, likaledes utom sig av förfäran, och hack i häl efter dem följde tre av våra engelska blodhundar, vilka, då de funno, att vildarna voro snabbare än de, sköto av sina bössor mitt i flocken. Vi sågo en av de arma varelserna dödligt sårad segna till marken.
Då de flyende strax därefter blevo varse oss, uppgåvo de ett förtvivlans ångestskri, ty de trodde helt naturligt, att även vi voro deras fiender, som genskjutit dem för att mörda dem. De stackars kvinnorna intogos isynnerhet av en dödlig fasa; två av dem tvärstannade och föllo ögonblicket därpå till marken, som om de blivit träffade av blixten.
Vid denna förfärliga syn upphörde mitt hjärta nästan att slå; en iskyla spred sig i mina ådror, och hade jag i detta ögonblick haft de tre engelska odjuren i mitt våld, så hade deras eländiga liv icke varit mycket värt. Emellertid läto vi de stackars flyende medels tecken förstå, att vi icke ämnade tillfoga dem något ont, varpå de ögonblickligen kommo fram till oss, kastade sig på knä och räckte upp sina händer, liksom bedjande oss att rädda dem, vilket vi även läto dem förstå, att vi ville. Därefter slöto de sig samman i en klunga tätt bakom oss, liksom för att söka skydd.
Lämnande mina män kvar här, tillsade jag dem, att, därest de skulle möta några av mördarna, bedja dem upphöra med sitt vansinniga förehavande, vilket snart kunde komma att stå dem dyrt nog, ty det vore alldeles icke omöjligt, att tusentals män från andra delar av ön kunde komma till platsen framemot morgonen. Eldskenet från den brinnande staden var nämligen synligt på långa håll. Som sagt, jag lämnade mina karlar här och begav mig själv, endast åtföljd av två man, in bland vildarna för att söka lugna och, om så bleve behövligt, försvara dem mot de vita skurkarna. De arma varelserna voro förfärligt åtgångna; somliga hade fruktansvärda brännsår på händer och fötter, andra hade blivit svårt skadade av de förföljande matroserna. En kvinna hade fallit omkull i elden och blivit rysligt bränd, innan hon kunde stiga upp igen. En av karlarna hade fått en kula genom kroppen och drog sin sista suck, medan jag var där.
Jag blev emellertid så upprörd av alla dessa förfärliga syner, att jag icke längre förmådde stanna kvar ibland dem, utan återvände till mina karlar. Därpå beslöt jag att, kosta vad det ville, slå mig fram genom eld och lågor till mitten av staden, för att äntligen göra ett slut på det ohyggliga mördandet. Jag omtalade min avsikt för karlarna och bad dem följa mig. Men just i samma ögonblick kom högbåtsmannen i spetsen för fyra av sitt folk till platsen. De voro överstänkta av blod och sågo förfärliga ut. Farande fram med ursinnig iver, tycktes de endast spana efter flera offer att släcka sin blodtörst på.
