Mina karlar ropade högljutt till dem att stanna, men de tycktes varken höra eller se. Slutligen lyckades det oss dock att fästa deras uppmärksamhet på oss, och de kommo fram till oss.
Så snart högbåtsmannen fick syn på oss, uppgav han ett triumftjut, liksom om han väntat att få mera hjälp. Utan att låtsa om mig, utropade han:
— Kapten, käre kapten! Jag är glad, att ni kommit hit; vi ha inte halvgjort arbete än. De förbannade hundarna! Jag ska’ döda så många av dem, som stackars Tom hade hårstrån på huvudet. Vi ha svurit att icke skona en enda av. dem. Vi ska min själ utrota hela ynglet ifrån jorden. Och därmed ville han ånyo rusa åstad för att återupptaga sitt blodiga verk, utan att giva oss tillfälle att yttra ett ord.
Men höjande rösten för att få honom att stanna ännu några ögonblick, utropade jag:
— Eländige blodhund, vad tar du dig till? Om du kommer med din hand vid en enda av dessa stackars varelser mera, är du dödens! Stanna här, om ditt liv är dig kärt!
— Gott herre, svarade han, vet ni då, vad de gjort? Vill ni hava skäl för vad vi gjort, så kom med mig.
Vi följde honom till det förut omtalade trädet, och här visade han oss den stackars Tom Jeffry, hängande vid ena armen, naken och med avskuren strupe.
Jag medger, att jag själv blev upprörd vid denna syn, och kanske skulle jag under andra omständigheter hava blivit bragt ur fattningen. Men jag tyckte nu, att de redan drivit sin hämnd alltför långt, och jag erinrade mig Jakobs ord på dödsbädden till sina båda söner Simeon och Levi: »Förbannad vare deras vrede, att den är så våldsam; och deras hårdhet, att den är så grym!
Men nu inträffade något, som beredde mig en ny svårighet. Ty då de män, jag medfört, fingo se den stackars Tom Jeffry sålunda behandlad, blevo även de i högsta grad uppbragta, och det blev nu min uppgift att söka hålla dem tillbaka från alla våldsdåd. Men vad kunde jag väl uträtta, då till och med min brorson ställde sig på deras sida! Han sade mig nämligen, så att de hörde det, att han var högligen bekymrad för, att hans folk skulle bliva övermannat, och vad vildarna beträffade, så ansåg han, att ingen av dem borde få leva.
— De äro alla delaktiga i Tom Jeffrys mord, slutade han, och de böra således alla behandlas som mördare.
Då mina män hörde dessa ord, slöto sig åtta av dem till högbåtsmannen och hans skara för att deltaga i det blodiga verket. Då jag sålunda fann mig helt och hållet ur stånd att hindra dem, gick jag min väg därifrån,
