462
mera än någon av de övriga. Vad det beträffar, att jag ej har något att befalla här ombord, såsom ni uttrycker er, så äger det ju sin riktighet, och jag har ej heller sökt utöva någon myndighet här, utan endast tagit mig friheten att oförbehållsamt säga min mening i saker, som röra oss alla. Vad åter den saken angår, huruvida jag har någon rätt eller ej att bevaka i fartyget eller lasten, så är det något, som alldeles icke kommer er vid. Jag kan emellertid upplysa er om, att jag äger en betydlig del i fartyget, och finner mig sålunda hava rättighet att säga ännu mera, än jag gjort. I alla händelser, slutade jag, och jag kände, huru blodet nu började stiga mig åt huvudet, är jag icke skyldig att avlägga någon räkenskap vare sig inför er eller vem annars det vara må, utan om ni bara sköter er plikt, så skall jag nog sköta min utan all inblandning från er sida.
Den oförsynte karlen gav denna gång endast några mumlade ord till svar, och jag trodde, att hela saken därmed var slut. Vi befunno oss vid detta tillfälle i en bengalisk hamn, och som jag önskade se mig om i land, lämnade jag fartyget i sällskap med superkargen. Men då jag framemot aftonen beredde mig att återvända ombord, kom en av matroserna, som rott oss i land, fram till mig och sade, att jag icke behövde göra mig besvär med att gå ned till båten, ty de hade order att icke vidare föra mig ombord.
Läsaren kan lätteligen tänka sig, huru förvånad jag blev över detta oförskämda budskap. Jag sporde matrosen, vem som utfärdat den märkliga ordern. Högbåtsmannen, blev hans svar. Därpå sade jag intet vidare, utan bad endast karlen underrätta vederbörande om, att han framfört hälsningen till mig och att jag icke lämnat något svar.
Jag gick ofördröjligen att uppsöka superkargen, omtalade för honom, vad som passerat, och uttalade mina farhågor för, att ett myteri var nära förestående ombord å fartyget. Jag yrkade därför enträget, att han genast skulle skaffa en båt, begiva sig ut till fartyget och underrätta kaptenen om ställningen. Men denna försiktighet visade sig överflödig, ty saken hade redan haft sin gång ombord, innan jag ännu talat med superkargen därom. Högbåtsmannen, överkonstapeln, timmermannen och allt underbefälet hade nämligen, så snart jag lämnat fartyget, kommit upp på däck och begärt att få tala med kaptenen.
Högbåtsmannen, som förde ordet, upprepade allt, vad han förut sagt till mig, tilläggande:
— Som nu herr Crusoe av egen drift gått i land, behöva vi ju icke bruka våld emot honom, vilket vi i motsatt fall skulle hava gjort för att bliva honom kvitt. Herr kapten, tillåt mig att öppet säga er vår tanke. Vi hava tagit hyra här på fartyget för att tjänstgöra under ert kommando, och vi ämna också troget fullgöra alla våra skyldigheter, men endast med
