det villkor, att herr Crusoe lämnar fartyget. Gör han icke det, eller tvingar ni honom ej till detta steg, så vilja vi icke vidare segla med er utan hava överenskommit att allesammans avmönstra här.
Vid ordet allesammans vände han huvudet mot stormasten, vilket synes hava varit det överenskomna tecknet, ty omedelbart därpå utropade hela den här församlade besättningen:
— En för alla! Alla för en!
Min brorson var en man av stort mod och sinnesnärvaro, och ehuru han blev i högsta grad överraskad av detta oväntade uppträde, svarade han dock med största lugn:
— Välan, jag skall taga saken i övervägande. Dock kan jag ej göra något vid den, förrän jag fått tala med herr Crusoe därom.
Han försökte även att visa dem det oresonliga och orättvisa i deras handlingssätt, men det var förspilld möda; de räckte varandra händerna inför hans ögon och svuro på, att de allesammans skulle gå i land och lämna fartyget, såvida han icke ville lova dem att förständiga mig att icke vidare beträda däcket med min fot.
Detta var ett hårt villkor för min stackars brorson, som djupt kände, i huru stor förbindelse han stod till mig och dessutom icke visste, huru jag skulle taga saken. Återigen började han tala förstånd med det upproriska folket; han föreställde dem, att jag ägde en betydlig del i fartyget, och att han rättvisligen icke kunde, så att säga, driva mig ut ur mitt eget hus.
— Om I framhärden i eder avsikt, sade han, så handlen I ej stort bättre än den beryktade sjörövaren Kidd, som ställde till myteri ombord å fartyget, satte kaptenen i land på en obebodd ö och seglade sin väg med skeppet. — I mån gå ombord på vilket fartyg som helst, så kommer denna affär att stå er dyrt, därest I någonsin ämnen återvända till England. Besinnen detta väl! Och ännu en gång säger jag er, att fartyget är herr Crusoes, varför det är mig omöjligt att förbjuda honom återvända hit. Sannerligen vill jag icke hellre förlora både fartyg och last än tilllfoga honom en sådan skymf, en sådan oförrätt! I han nu hört min mening, och gören ert val! Jag skall dock begiva mig i land och tala med herr Crusoe.
Därpå uppmanade han högbåtsmannen att medfölja honom; det vore ju möjligt, att de kunde uppgöra saken i godo med mig. Men de förkastade samstämmigt förslaget, sägande, att de på intet villkor ville hava något mera med mig att göra: komme jag åter ombord, så ginge de alla i land.
— Välan, genmälde kaptenen, är detta ert beslut, så vill jag gå i land och tala med honom.
Och strax efter det jag erhållit högbåtsmannens budskap, kom min brorson till mig med underrättelse om det skedda.
Jag bekänner, att jag blev mycket glad vid åsynen av min brorson, ty
