468
rätta vad vidare hände. Kort efter vår hemkomst från denna andra resa anlände ett holländskt fartyg ifrån Batavia. Det var en kustfarare av omkring tvåhundra tons dräktighet, och kaptenen föregav sig hava haft så sjukt ombord, att han saknat tillräckligt med folk för att våga sig ut till havs. Detta var orsaken till, att han sökt hamn i Bengalen. Han lät nu offentligt tillkännagiva sin önskan att sälja fartyget för att kunna återvända till Europa. Detta kom till mina öron, innan min kompanjon hade sport något, och jag fick stor lust att köpa fartyget. Följaktligen skyndade jag till min vän och berättade honom nyheten. Han betänkte sig en stund, ty han gick aldrig brådstörtat tillväga. Slutligen utbrast han:
— Nåväl, skutan är visserligen något för stor för oss, men låt oss dock köpa henne!
Alltså köpte vi skeppet, sedan vi träffat överenskommelse med kaptenen, betalade det och togo det i besittning. Det var vår mening att behålla dess besättning jämte vårt eget sjöfolk, men sedan kaptenen erhållit sin betalning, hade han plötsligt försvunnit med alla de övriga av det nyköpta fartygets gamla besättning. Vi anställde efterforskningar efter dem och fingo slutligen veta, att de allesammans landsvägen begivit sig till Agra, Stora Moguls huvudstad, varifrån de ärnade färdas vidare till Surat för att sjöledes gå till Persiska viken.
Det förargade mig högligen en god tid bortåt, att ett så gynnsamt tillfälle att sätta min gamla resplan i verket skulle hava gått mig ur händerna. Om jag medföljt dessa sjömän, sade jag mig själv, skulle jag haft såväl gott sällskap som gott beskydd, och jag skulle icke allenast hava fått se nya länder, utan även kommit närmare mitt fädernesland.
Så mycket mera tillfredsställd blev jag, när jag några dagar senare fick veta, vad det var för slags folk jag önskat medfölja. Deras historia var i korthet följande. Den man, som kallade sig kaptenen, var i själva verket endast konstapeln. Då fartyget, som var statt på handelsresa från Europa, hade anlöpt en av de ostindiska öarna, blevo kaptenen och tre av besättningen i land anfallna och dödade av en skara malajer. Därefter hade de elva män, som voro ombord, kommit överens om att bemäktiga sig fartyget och segla sin väg, lämnande styrmannen och fem matroser, vilka gått i land, åt sitt öde. Så styrde tjuvarna kurs på Bengalen.
Välan, huru dessa karlar än hade kommit över fartyget, så hade dock vi ärligen köpt det. Likvisst måste jag medgiva, att vi icke handlat så försiktigt, som vi bort, vid detta köp. Vi inläto oss på affären helt och hållet på god tro, utan att ställa några frågor till säljarna; men deras papper voro klara, och den så kallade kaptenen företedde ett ordentligt köpebrev på fartyget, ställt på en viss Emanuel Clostershoven, såsom han uppgav sig heta. Vi hade ju ej heller det ringaste skäl att misstänka något svek.
