mig här i en trakt av världen, om vilken jag mycket hört talas, men där jag förr aldrig varit, och jag hade även beslutit att se så mycket av den, som möjligt var.
Min kompanjon hade naturligtvis helt andra åsikter än jag. Han gick sin väg lugnt och betänksamt fram, hade ständigt sitt mål såsom köpman för ögonen och gjorde aldrig några avvikelser till höger eller vänster för att följa någon tillfällig ingivelse. Han skulle ha varit nöjd att i all sin tid trampa som en åkarhäst fram och tillbaka i evigt samma hjulspår, blott han haft sin vinning därpå. Jag däremot var som en yster, självsvåldig pojke, vilken aldrig betänker sig två gånger, innan han störtar sig i de galnaste äventyr.
Under allt detta kände jag en viss längtan att vara närmare mitt fädernesland, och jag välvde tusen planer i min hjärna angående vilken väg jag skulle taga och på vilket sätt jag skulle färdas. Men så kom en dag min vän, som alltid var ute på jakt efter vinstgivande affärer, till mig och föreslog en ny resa, denna gång till Kryddöarna, för att hämta en laddning kryddnejlikor från Manilla.
Förberedelserna för denna resa voro snart överstökade, och den enda svårigheten var att få mig att besluta mig för resan. Då emellertid ingenting annat erbjöd sig, och som denna resa i alla händelser skulle giva mig ett större nöje än ett stillasittande liv, vilket särskilt för mig var det olyckligaste liv i världen, fattade jag äntligen beslutet att medfölja även denna gång. Sagt och gjort, resan anträddes och avlöpte lika lyckligt som förra gången. Vi anlöpte därunder Borneo och flera andra öar, vilkas namn jag nu icke kan erinra mig, och efter omkring fem månaders förlopp voro vi åter hemma. Vi försålde vår kryddlast, som huvudsakligast utgjordes av kryddnejlikor och muskotnötter; vinsten var ansenlig, ty vi erhöllo fyrahundra procent på hela lasten. Våra avnämare voro persiska köpmän, som förde lasten vidare uppåt Persiska viken.
Då min vän gjorde upp vårt mellanhavande, sade han småleende till mig, icke utan ett visst gäckande tonfall i rösten:
— Nåväl, finner ni inte det här bättre än att gå omkring på landbacken och göra ingenting? Ni har nog annan valuta av sådana här affärer, än att gå och betrakta infödingarnas dumma tillställningar och hedniska vidskepligheter.
— Sant nog, min vän, genmälde jag, det kan nog så vara, och jag tror nästan, att jag börjar bli omvänd till edra grundsatser. Men akta er, ni känner mig inte ännu, ty får ni mig bara riktigt i tagen, så kommer jag att driva världen runt med er, tills ni blir alldeles uttröttad. Så gammal jag än är, skulle ni dock ej kunna bestå en dust med mig i det hänseendet.
Jag skall emellertid fatta mig kort och utan vidare omständigheter be-
