472
till oss, så skola vi följa med er. Får ni ej någon bekräftelse på vår varning, så vilja vi icke begära annan ersättning; men om vi kunna, övertyga er om, att vi räddat fartyget och allas edra liv, så må ni själv bestämma, vilken ersättning ni kan finna skälig.
Jag gick beredvilligt in härpå och begav mig ofördröjligen ombord i sällskap med de båda männen. Då vi lade till vid fartygets sida, kom min kompanjon, som var ombord, upp på halvdäck och ropade till mig med uttryck av den största glädje:
— Hallå, hallå, gamle vän! Vi ha stoppat läckan — vi ha stoppat läckan!
— Nej, verkligen?! utropade jag, tackad vare Gud! Lätta då ögonblickligen ankar!
— Lätta ankaret?! upprepade han frågande. Vad menar ni med det? Vad i all världen har hänt?
— Gör inga frågor nu, genmälte jag, utan alle man i arbete! Lätta ankaret utan en minuts dröjsmål!
Min kompanjon var mäkta förvånad, men tillkallade kaptenen, som genast gav order om ankarets lättande. För en lindrig bris från land satte vi nu ut till havs. Jag bad då att få tala med min kompanjon, vi följdes åt in i kajutan och jag berättade för honom, vad jag visste. Vi inkallade de båda främmande sjömännen, vilka omtalade resten av historien, som tog en ganska rundlig tid i anspråk. Innan vi hunnit riktigt till slutet med den, kom en matros fram till kajutdörren, topande, att kaptenen befallt honom underrätta, att vi voro förföljda.
— Förföljda! inföll jag. Av vem?
— Av fem väl bemannade båtar, svarade matrosen.
— Välan, anmärkte jag, då är det ju tydligt, att varningarna voro befogade.
Jag befallde strax, att alle man skulle samlas på däck, varefter jag underrättade dem om den förestående faran, att man ämnade bemäktiga sig vårt fartyg och behandla oss som sjörövare. På min fråga, om de ville stå oss och varandra troget bi och som en man möta fienden, svarade de frimodigt, att de ville leva eller dö med oss.
Jag vände mig därpå till kaptenen med förfrågan, på vad sätt han ansåg bäst att upptaga striden med fienden, ty jag var fast besluten att slåss med dem, och det intill sista blodsdroppen. Han svarade raskt, att bästa sättet att hålla dem på vederbörligt avstånd vore att låta kanonerna spela så länge som möjligt och därefter beskjuta dem med gevären för att dymedels hindra dem till äntring. Hjälpte ingendera av dessa manövrer i längden, skulle vi draga oss tillbaka inom våra skyddsskott och försvara oss därifrån så gott sig göra lät.
Under tiden hade konstapeln fått befallning att ladda tvenne kanoner med muskötkulor och järnskrot samt uppställa den ene i fören och den andre i ak-
