tern. Under det att vi sålunda gjorde allt klart till drabbning, höllo vi alltjämt ut till sjöss med tämligen god vind och sågo på avstånd de fem stora barkasserna, vilka förföljde oss med alla segel de kunde föra.
Två av båtarna — vilka voro engelska, enligt vad vi med våra kikare kunde iakttaga — voro vid pass tio kilometer framom de andra tre och vunno så betydligt på oss, att vi insågo, att de snart skulle hinna upp oss. Vi avfyrade då ett löst kanonskott såsom uppmaning till dem att dreja bi och hissade samtidigt en parlamentärflagga. Men då de det oaktat fortsatte förföljelsen för fulla segel utan att låtsa om våra signaler, ända till dess de voro inom skotthåll, togo vi in den vita flaggan och hängde i dess ställe ut en röd, varefter vi gavo dem ett skarpt skott. Icke desto mindre fortforo de att hålla ner på oss, tills de voro så nära, att vi kunde ropa an dem genom en ropare, som vi hade ombord, och uppmana dem att falla av, så vida livet vore dem kärt.
Men det hjälpte ej. De fortsatte förföljelsen lika ivrigt som förut och försökte komma under vår akter för att därifrån äntra fartyget. Då jag således fann, att de voro fast beslutna att giva sig i leken, förlitande sig på hjälp från de övrige båtarna, lät jag fartyget vända bredsidan till och gav dem fem skarpa kanonskott, av vilka ett bortslet aktern på den eftersta barkassen. Manskapet i denna båt nödgades ofördröjligen reva segel, varefter alle man måste taga plats i fören, på det att båten ej skulle taga in vatten och sjunka. Här hade de således fått nog, men den främste barkassen ryckte oss oförfärat närmare, varföre vi gjorde oss färdiga att mottaga även honom.
Emellertid hade den främste av de tre eftersta båtarna upphunnit den av
