476
Jag anslöt mig i början till min kompanjons förslag, men vid noggrannare eftersinnande ändrade jag tanke.
— Jag fruktar, utlät jag mig, att det är allt för stor risk för oss att söka återvända till Bengalen, ty vi komma då att passera den farligaste delen av Malakkasundet, och som man redan börjat jaga oss, kunna vi vara säkra, på att vid något tillfälle bliva gripna av något av de många engelska eller holländska fartyg, som redan äro varskodda. Och bliva vi tagna liksom i flykten hava vi därigenom fällt domen över oss själva, och intet vidare bevis för vår brottslighet kommer att anses behövligt.
Jag tillfrågade även den engelske matrosen om hans mening, och han förklarade sig vara av min åsikt, att vi säkerligen skulle bliva uppbringade under vägen till Bengalen. Denna fara gjorde min kompanjon ej så litet bestört, och efter allmän rådplägning beslöto vi att sätta kurs på Tongking, därifrån gå till Kina och så fort sig göra lät försälja fartyget samt skaffa oss ett annat för återresan.
Denna plan var utan tvivel under närvarande förhållanden den klokaste för oss, och vi styrde alltså i nordostlig riktning vid pass två hundra femtio kilometer utom den vanliga farleden. Denna kurs medförde dock vissa obehag. Först och främst tycktes vinden på detta stora avstånd från kusten vara mera stadigt mot oss, vilket orsakade en större tidsutdräkt; för det andra voro vi otillräckligt provianterade för en så lång resa; för det tredje — och vad som syntes oss värst av allt — var det fara värt, att de engelska och holländska fartyg, vilkas barkasser förföljt oss och som nu antagligen voro på väg till Kina, skulle hinna fram före oss och sprida ryktet om vårt förmenta sjöröveri, så att vi slutligen icke skulle kunna inlöpa i någon som helst hamn utan att bliva igenkända och antastade.
Jag får bekänna, att jag nu var mycket orolig och ansåg min belägenhet farligare än någonsin tillförene i hela mitt liv; ty huru illa jag än mången gång varit ute, hade jag dock aldrig förr blivit jagad som en tjuv. Aldrig hade jag låtit någon ohederlig eller bedräglig handling komma mig till last, och blotta tanken på att bliva tagen för tjuv upprörde mig på det djupaste. Allt vad man kunde säga om mig var, att jag hade varit min egen fiende, eller rättare uttryckt, att jag icke varit någon annans fiende än min egen. Men nu hade jag råkat i den värsta tänkbara belägenhet; ty ehuru jag var fullkomligt oskyldig, såg jag ingen möjlighet att bevisa denna min oskuld. Hade jag fallit i händerna på mina förföljare, så skulle de utan vidare hava ansett mig saker till det grövsta bland brott och dömt mig skyldig utan den minsta undersökning.
Allt detta gjorde mig ytterst angelägen att snart komma i säkerhet undan alla dylika förhatliga misstankar. Men huru detta skulle kunna ske eller i vilken hamn vi skulle inlöpa, var mig en fullkomlig gåta.
