Då min kompanjon märkte min stora nedslagenhet, sökte han, ehuru själv till en början mycket orolig och bekymrad, att uppmuntra mig, sägande, att flere hamnar funnos på kusten, att vi kunde anlöpa någon plats i Kochinkina eller Tongking-viken och därifrån gå till Makào, en stad, som en gång tillhörde portugiserna och där ännu många europeiska familjer voro bosatta. I synnerhet var den bekant som anhaltsplats för de missionärer, som gingo ut till Kina.
Vi beslöto således att följa denna resplan, och efter en besvärlig resa, varunder vi varit illa ute av brist på proviant, fingo vi äntligen tidigt en morgon sikte på kusten. I betraktande av vår obehagliga belägenhet funno vi det klokast att löpa in i en liten flod, som dock hade tillräckligt djupt vatten för vårt fartyg. Härifrån tänkte vi anställa efterforskningar, om några fartyg lågo för ankar i de närbelägna hamnarna.
Detta steg var sannerligen vår räddning, ty ehuru vi icke sett något europeiskt fartyg i Tongking-viken, inlöpte där dock följande morgon tvenne holländare, och ett tredje fartyg, som icke hissat flagga, men som vi även trodde vara en holländare, gick förbi oss på omkring tio kilometers avstånd med kurs på Kina. På aftonen passerade tvenne engelska fartyg med samma kurs, vadan vi funno, att vi överallt omkring oss hade fiender.
Den plats, vid vilken vi ankrat, var vild och ödslig. Folket, som samlade sig på stranden, var lömskt och tjuvaktigt, och ehuru vi icke hade mycket att göra med dem, utom att vi tillhandlade oss en del födoämnen, var det likväl endast med stor svårighet vi kunde skydda oss för att bliva skadade av dem på flere sätt. De voro de mest barbariska av alla kustinvånarna och levde avsöndrade utan någon förbindelse med andra stammar; deras förnämsta näringsfång var fiske. Men dessutom hade de för våna att, om något fartyg hade olyckan att förlisa utanför deras kust, bemäktiga sig detsamma och göra besättningen till slavar. Det dröjde icke länge, innan vi fingo göra bekantskap med dem i detta hänseende.
Jag har förut omtalat, att vårt fartyg vid ett tillfälle erhållit en läcka, som vi först ej kunde taga reda på. Den hade dock blivit funnen och stoppad strax före det vi blevo förföljda av de fem barkasserna. Emellertid vågade vi ej förlita oss på den då i hast utförda reparationen, varjämte hela bottnen i fartyget behövde undersökas och på vissa ställen förstärkas. Till följd härav beslöto vi passa på tillfället, medan vi lågo här, och kölhala skutan för att avhjälpa de svåraste bristerna.
Följaktligen lossade vi den tyngsta delen av lasten och förde alla vapnen och andra rörliga pjäser över till ena sidan av fartyget. Därefter vände vi fartyget på sida, fastgjorde det i denna ställning med kablar och började så vårt arbete. — Invånarna, som aldrig skådat en dylik syn, kommo talrikt ned till stranden och betraktade med förvåning vårt förehavande. Då de
